Nordström begynte sin berättargärning med en bok om fiskarfolket där uppe, »Fiskare» (1907), nog icke tillräckligt observerad, måhända på grund af de ganska rikt flödande dialektorden, som dock ge framställningen en alldeles särskild must. »Fiskare» utgör en samling studier af en hel folktyps dagliga lif, huru man drager plogen öfver jorden, fångsten af fisken och striden mot sälen, huru stämningen är, när den första ångbåten för året begär lots — allt iakttaget på ort och ställe med ett par omutligt vakna konstnärsögon, som varsna alla rörelser, men också himlens och hafvets alla skiftningar. Folktyperna äro skildrade utan många detaljer, utan skönmåleri, de träda fram mot bakgrunden som en del af naturen; redan här visar författaren prof på en god, handfast realism.
Novellböckerna »Borgare» (1909) och »Herrar» (1910) utvidga ämnessfären. Här lefver en hel svensk småstad. Här lefver den råbarkade patron Lack, kapten Nordhammare, Sammel Edin, Christian Dellwik och en hel rad andra original och typer. De uppträda litet hvar i de olika berättelserna, som därigenom bilda ett sammanhängande helt. Redan den första samlingen äger en sådan originell skildring som den af galoschmakaren, omgifven af alla sina själfgjorda skulpturer, men det yppersta här är måhända de odödliga små kapitlen om den lille Tomas Lack, barnskildringar som i sin säkra psykologi och fina poesi äga mycket få motsvarigheter i svensk konst. »Herrar» kretsar till största delen kring en och samma släkt, hvars store stamfader är Olof Lomark. Han är »den förste». Han är bonden, som lär sig att nyckeln till de slumrande millionerna ligger i en rationell skogsafverkning, och från en fattig bondpojke växer han så småningom fram till att bli hela sin trakts myndigaste och mäktigaste man, förlitande sig på den egna kraften och på vår Herre, som vakar öfver honom. Men redan under hans ålderdom bryta andra tider in. Det utländska kapitalet bemäktigar sig skogarna, affärsmetoderna bli allt brutalare, och den gamle går bort som den siste hedersmannen bland en samling räfvar och lycksökare. Af hans egen släkt är det blott en sonson, som ärft något af hans
