Sida:Cajsa Warg.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
124
) ° (

kokande watten, sedan skiäres en skårra ända efter hufwudet, något mera än en twär hand lång, som tager sin början midt emillan öronen och slutas neder åt nosen; det skiäres ock löst omkring kiäften och näsan; Lägg det sedan uti en wäl förtent kittel som har täpt låck, så at hufwudet får wäl rum, slå sedan derpå et halft stop pontac eller annat rödt win, et halft stop ätticka och dertil så stor tilökning af watten, at det står wäl öfwer; lägg dertil litet af hwartdera slaget af lagerbärsblad, basilika, salvia, timjan, pomerans-skal och rödlök, samt 2 goda näfwar salt, om hufwudet är stort; lät det dermed koka sackta och wäl täpt, til des det blifwer miukt; då lyftes kittelen af elden, och hufwudet lägges på et fat at kalna, såppan silas, och när hon är kall, så tages alt det feta af henne; då lägges hufwudet uti en rensmakande bytta eller stor kruka och såppan slås derpå, så kan det förwaras en lång tid: När man det wil bruka, så lägges allenast hufwudet på fatet utan någon såppa: det kan utsiras med lagerbärsblad och äfwen öronen och nosen förgyllas, samt sättjas en liten citron i munnen, då det ätes med ätticka. Det observeras noga wid kokningen at öronen intet gå sönder.

På annat sätt Swin-hufwud som är fyldt.

Sedan hufwudet är rent och swart giort med enris-rök, som det näst-föregående, så lägges det i watten öfwer natten, sedan öpnas det under kiäften och flås swålen af ända up til öronen, dock lagas så, at något fläsk sitter wid honom, och at nosen

sen