allenast en skårra uti, så stor at kärnorna kunna wäl uttagas; då giöras små stickor af en wisp, som ej äro längre än en hummel-kåppa, hwilka skäras hwassa åt den ena ändan, och på den andra lämnas något som tager emot; då trädes först uppå et sådant bär, som ej är mera än en skårra uti, och sedan de andra efter hwarannan wäl tilhopa, så at det ser ut som hummel-kåppor, och så fort bären således är tilhopa trädde, läggas de uti friskt watn; men wil man ej hafwa dem liknande hummel-kåppor, så öpnas de allenast på en sida, hwarigenom kärnorna kunna utrensas och kastas straxt i watn; sedan sättes watn på elden, uti en wäl skurad mässings-kittel, och så snart det wil upkoka, läggas bären deruti: kittelen lyftes straxt af elden och altsammans slås uti en sten-skål, som sedan betäckes med et tenfat; dermed blifwa de stående til andra dagen, då bären slås på durkslag och rent watn öses öfwer dem; derefter läggas de på et linnekläde ifrån hwarandra, så at de blifwa fria ifrån watn: emedlertid kokas en sirap af litet såcker, så tiock at skeden såckrar sig, med hwilken skummet aftages under kokningen; men aktas noga, at han ej blifwer brun af för mycket kokande, utan ser klar och hwit ut, och ställes sedan at kallna; derefter läggas bären warligen uti en spilkum hwarftals med den kalla sirapen, som slås derpå, hwarmed de några dagar blifwa ståendes, men hwar dag röres sakta om; när då sirapen blifwer tunn, hälles han af och kokas åter tiock igen, samt slås på bären då han är wäl kall, och hwilka sedan blifwa stående några dagar uti spilkumen, men röres om mycket
