då rent watten några gånger löpa igenom dem; det tunna af wåmmskinnet som kan brukas til kårf, skiäres dertil i lagom storlek och sömmas tilhopa, men lämnas en liten öpning til kårfmatens inståppning; lät altsammans i rent watten ligga öfwer natten, men watnet ömsas några gånger. Til syltan tages mångfållan och alla öfwerblefne bitar af wåmmen, både de som äro för tiocka och för små til kårfskinn, samt änd-tarmen; de rullas tilhopa och lindas rätt hårdt med segelgarn, sedan läggas de i kalla wattnet, kokas och skummas; när de blifwit så miuka at fingret går igenom när man niuper deruti, så hafwa de nog, och då läggas de i kalt watten; så snart de äro kalla, tagas de up och segelgarnet låssas af; då skiäras de stora styckena mindre och altsammans lägges på et linnekläde: när syltan då tyckes blifwa tårr, saltas hon neder med litet bröd-kummin och fint gnodt Spanskt salt, hwarftals med fotsyltan, dock så mycket i hwart hwarf, at det af en sort kan blifa et kok: Detta packas hårdt tilhopa och sedan lägges en botn med en sten uppå. Hur med hackekårf förfares, fås igen ibland beskrifningar om kårf. Fet-tarmarne uti oxen är hederligast til gryn- och blodkårfwar, efter de hålla sig raka; men när man wil hafwa stora blodkårfwar som sedan kunna skiäras uti skifwor, då äro de så kallade botten och bottens-broder dertil mäst tienlige: til hacke-kårfwar, och sådan kiött-kårf som blifwer liggande uti laken, äro blå-tarmarne de tienligaste, ty de kröka sig. Skulle man få några tarmar öfwer när slacktet är förbi, och då wil conservera dem, så blåses de fulla med wäder och knytes igen
