rifna och som ett viljelöst flarn drages han tillbaka till den nu gifta Lottes trollkrets, men han förmår ej återfinna samma stämning som fordom och till och med naturen förefaller honom som “en lackerad bild“. Under denna tomhet berusar han sig allt starkare med dödstankens gift, tills det ödesdigra skottet faller efter ett passioneradt uppträde hos Lotte.
Goethe har med Werther gifvit den nya tidstypen såsom den kunde ha gestaltat sig hos honom själf, om ej hans starkare ande i tid böjt af för fallet utför branten. Den stegrade sentimentaliteten, det ömma hjärtats kultur hade slutligen med rationalismens kalla luft omkring sig och materialismens exakta encyklopedier för sina ögon slagit öfver alla bräddar och hotade beröfva det unga släktet dess styrka och manlighet. Därför var Werther en varning, men blef i stället ett föredöme för olyckliga älskande, då bokens enorma framgång i olika länder framkallade en formlig själfmordsfeber till Goethes stora förfäran. Öfverallt såg man skuggan af Werther svärma omkring i den ryktbara blå och gula dräkten. Bokens existens förbjöds på åtskilliga håll bl. a. i Danmark. Själf blef Goethe på äldre dagar kall mot denna sin ungdomsprodukt.
Vår generation dömer annorlunda. Den ser hur det långvariga sysslandet med romanen i olika länder här ändtligen alstrat ett litet förtjusande konstvärk, kemiskt rent från de moraliska tendenser så utmärkande ännu för Werthers något långsläpiga föregångare, Rousseau’s “La nouvelle Heloïse“. Redan värkets begränsade omfång visar den store konstnären, som här gestaltar den yppersta romanen i brefform. I konst-
