Sida:Carl David Marcus Goethe 1907.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

16

närlig fulländning står värket nog allra högst i Goethes hela produktion. Och den vidunderliga friskheten kommer att bevara Werther för alla tider, som väl förstå att uppskatta hvar det för tiden typiska ligger. Lessings mera rationella läggning kom honom att utbrista, om någonsin en grekisk eller romersk yngling skulle tagit lifvet af sig för en sådan orsaks skull! Utan tvifvel skulle hvarken Alcibiades eller Cato kommit på den idén. Men härmed har Lessing just gifvit klafven till värkets betydelse. Det är det första stora evangeliet i den modärna kärlekens bibel. Den antika världens okänsliga eller cyniska åskådning af kvinnan har här vikit för uppfattningen af kvinnan som det enda åtråvärda. Werther är den klassiska skildringen af den olyckliga älskaren. Men han är mera. Han är disharmoniens apostel. Han är det stora naturbarnet, som inte kan komma öfverens med kulturen, och hans problem är därför på sätt och vis i släkt med den filosofiska dualism som snart nog skulle kulminera med Kant, där det en gång för alla fastslogs, att den modärna människan inte är den samma som den antika — Alcibiades eller Cato. Och att Goethe själf räddade sig ur disharmoniens hvirflar, det är symboliskt för hela hans lif, som på ett sådant underbart sätt förmådde sammansmälta ett modärnt innehåll inom en antik form.

Själfva stilen var också den af epokgörande betydelse. Den är af samma omedelbara intensitet som hans lyriska stil, med hvilken den är närmast i släkt, men den visar också samma naturlighet som dialogen hos Götz, ehuru det är en högre och förädlad natur.