Den är genomdränkt af den friskaste poesi och vidgar sig till pastorala scener och passionerade utbrott, hvilkas like man ännu i dag får leta efter.
Men Wertherperioden har en ännu mera berömd skapelses födande att uppvisa: Faust. I egentlig mening har Goethe blifvit Fausts diktare och den som intet annat vet om Goethe vet dock att han skrifvit Faust. Faust följer honom hela lifvet. Säkerligen skymtade han redan på gossens dockteater och kort före sin död lägger Goethe sista handen vid värket. Det är därför svårt nog att veta på hvilken tidpunkt i Goethes lif man skall redogöra för Faust. Emellertid synes samma lyckliga stjärna äfven efter hans död lysa öfver hans manuskript, då en afskrift af själfva Ur-Faust år 1886 anträffats i privat ägo och sedan införlifvats med det stora Weimar-arkivet. Det är uppenbart att denna fattning måste förskrifva sig från åren 1772—75. Den består af Fausts monolog, andens uppenbarelse, Mefistofeles’ samtal med lärjungen, Auerbachs källare och hela Gretchentragedien, af Valentinscenen dock blott inledningen. “Auerbachs källare“ och "Fängelset“ äro på prosa. Det väsentliga af denna fattning tillökad med “Häxköket“, “Skog och håla“ och en del af paktscenen utgafs först år 1790 som “Fragment“, och först 1808 utkom första delen af Faust så som den nu föreligger. Ofvanstående ger en aning om hur långsamt värket vuxit fram ur Goethes lif. Då emellertid en så stor och viktig del är diktad under den stora kraftperioden synes det vara riktigast att nu antyda första afdelningens ställning i Goethes produktion.
Ty denna Faustgestalt är en frukt af Sturm och
