18
Drang, som utan honom icke får sin öfverväldigande betydelse. Ur-Faust upplästes för en krets vänner och föranledde efterbildningar snart nog.
Det har ju en gång lefvat en Faust, hälften charlatan och hälften snille, i 1500-talets Tyskland. Alltså åter 1500-talet! Snart nog bemäktigade sig folkfantasien honom och hans öden skildrades i en omtyckt folkbok och sedermera i en rad folkdramer. Men alla s. k. folkböcker föraktades djupt af den pudrade akademiska smaken. Först i revolternas stora tid dök Faust åter upp och betecknande nog sysselsatte sig ingen mindre än Lessing med en dramatisering.
Det congeniala mellan folkdiktens Faust och Sturm och Drangs Goethe var vetenskapsmannens längtan efter lifvet. Hela Faustproblemet kan tillspetsas i frågan: är det kunskapen som skapar lifvet eller skapar lifvet kunskapen? Det var den naiva och klassiska åskådligheten i folkbokens framställning af denna strid som måste tilltala Goethes realistiska fantasi: djäfvulen som drager den jordiske häxmästaren inom sina ringars trollkrets och till slut åker i väg med honom till helvetet. Det var det goda och det onda i den mest sinnliga typik, det var det modärna lifvets dualism i den mest lättfattliga gestalt.
Men detta faustiska problem är tillika människans och mänsklighetens. Och Goethes lif är mänsklighetens lif samladt i en typisk gestalt, liksom Goethe bland växternas oändliga mångfald sökte efter urplantan, och därför vardt det honom förunnadt att i dikterisk form skildra utvecklingen af detta stoff som likt en jätteskugga står öfver världen. Faust formulerar själf hela
