arbete för en germansk filolog! Diktens fullständiga tidlöshet låter oss förlora hvarje hållpunkt. Faust uppträder i medeltida dräkt och förenar sig med Helena, och till slut har Faust socialpolitiska funderingar om ett fritt folk på fri jord af modärnt snitt. Det är naturligtvis allegorier, men det var värkligen att återvända till 1700-talets blodlösa efterklangsdiktning. Som en sällsam ironi värkar det, att Faust, drifven ut i lifvet från alkemiens skumma kammare, nu åter af underbarnet i glasskåp, Homunculus, filologien i miniatyr, föres öfver till skönhetsvärlden och dess ideal Helena. Filologien gör ingen människa skön, den är matematiken bland humaniora, och väger hvarje ord på sin våg af lexika och grammatiker. Det behöfver väl inte sägas att i trots af den ålderdomliga torkan och stilen det finns ställen af storartad skönhet och djupsinnighet, och likaledes måste, man beundra den oerhörda lärdom, som omspänner hela den antika världen och den modärna naturforskningens svåraste problem. Ty detta finnes inlagdt i dikten. Och de sista åtta raderna uppväga i sin storartade koncentration af lifvets högsta gåtor hela värkets svaghet.
Hvad är det sinnliga?
Bildspråk och hägring;
Men det ohinnliga
Sanning och fägring.
Det öfversvinnliga,
Fullgjort dess bud.
Det evigt kvinnliga
Drar oss till Gud.
Alles vergängliche
Ist nur ein Gleichnis;
