hållet i samklang med vår religiösa föreställning, enligt hvilken vi ej blott bli saliga genom den egna kraften utan genom den härtill kommande gudomliga nåden.“
Här måste väl dock den egna kraften strykas under. Det sades i juni 1831 och sammanhänger ju med den protestantiska åskådningen liksom följande yttrande i slutet af samtalen röjer, hvilken uppfattning af kristendomen Goethe slutligen hyste.
“Hur mycket den andliga naturen än skrider framåt och naturvetenskaperna växa i allt bredare omfång och i djup, och människoanden vidgar sig, som den vill, den kommer dock ej ut öfver kristendomens höghet och sedliga kultur, såsom den skimrar och lyser i evangelierna. — — Så snart man förstått och införlifvat med sig Kristus’ rena lära och kärlek sådan som den är, skall man känna sig stor och fri som människa. — Också skola vi alla så småningom från en ordets och trons kristendom komma allt närmare en sinnelagets och gärningens kristendom.»
Hans goda stjärna förskonade honom från att vissna bort. Den sista resan gällde Ilmenau och här läste han den lilla dikt han skrifvit på en liten ensam träbyggnad den 7 september 1783.
Det var “Über allen Gipfeln“ med sitt oförgätliga slut
Warte nur, balde
Ruhest du auch.
“Ja, warte nur, balde ruhest du auch!“ upprepade han vemodigt.
Och efter en kort sjukdom gick han ur tiden den 22 mars 1832. Döden var mild och vacker.
*
