66
Det har diktats den fabeln att Goethes sista ord voro »mera ljus». Det är en symbolisk fabel. Ty han är sitt folks ljusbringare. Han sprider sitt snilles sköna ljus ut öfver lifvets alla områden. Det är tydligt, att ju mera förgrenad den modärna kulturen blir, desto svårare har den att skapa ett universellt snille, som utan att bryta ned sin personlighet kan samla hela kulturen i sitt bröst. I sin universalitet står Goethe ouppnådd inom den germanska kulturens råmärken. Det är den som gör hans ljusgestalt till en i ädlaste mening antik figur. Ty liksom antikens primitiva diktare och tänkare i en person förenade han idén och bilden, vetenskapen och dikten, Zeus och Apollo. Och det skedde som på lek, det var ett under som naturen roat sig med att framställa för att en gång visa en bild, i hvilken vi andra måtte spegla oss och inom vår krets nå samma idealt harmoniska form i vår lifsföring. Det stora hos Goethe var att han inte som t. ex. Oehlenschläger speglade sig själf i sin natur och drömde om Aladdinlampans makt, utan oaflåtligt sträfvade efter att utveckla sin naturs oändliga möjligheter för att samtidigt utvidga mänsklighetens kunskap om sig och sin historia. Liksom han såg det gudomliga i allt det skapade, ville han också själf tränga igenom allt mellan himmel och jord för att känna hur människan har inom sig samma skapande gnista som det gudomliga. Så reste han sig allt högre i plastisk skönhet, men bakom de mäktiga konturerna klappade ständigt den modärna tidens hjärta, som slog ut i flammor inför allt det sköna i natur, dikt och mänsklighet. Därför var lyriken hans mest personliga form och hela hans diktning en
