Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
156

Sidoskeppens takhvalf nedtogos och deras yttermurar förhöjdes och gjordes nära dubbelt längre åt öster. Nya gafvelmurar och nytt kor utfördes i förening med desamma. Två nya pelare, som uppdrogos i öster, fingo liksom de öfriga föreningsbågar, och skiljebågar spändes öfver de öppningar, hvilka efter de gamla gafvelmurarnas genombrytning tillkommit. Sedan fingo sidoskeppens gamla och nya delar samt mellanskeppets två nya afdelningar och koret lika höga takhvalf som mellanskeppets vestra del. På detta sätt låter det förklara sig, hvarföre långhusets vestra del företer en annan byggnadsart än dess östra samt dermed förenade kor och omgifvande torn. Vid norra sidoskeppets påbyggnad har en tredjedel af norra galleriets östra öppning blifvit öfvermurad.

Gamla kyrkor äro till sina skepp merendels bredare i vester än i öster, stundom lika breda åt båda håll. Vi finna deremot här ett långhus, som är 5.0 bredare i öster än i vester. Det visar sig klarligen på de två östligaste pelarne, hvilka stå vida längre ifrån hvarandra än de två närmaste åt vester, att man på dylikt sätt velat bereda större bredd i det blifvande koret. De östra tornen ha enligt ett ganska vanligt bruk i forntiden uppstått för stödjande af sidoskeppens östra gafvelmurar och korets båda sidomurar. Att båda tornen varit och äro i detta fall nödvändiga, kan icke nekas; ty det ena har fått mycken utåtlutning åt sydost och det andra åt nordost; bristfälligheter, som tillkommit genom de höga och vidspända takhvalfvens utåttryckning.

Orsaken hvarföre här finnes ett torn i vester och två i öster kan af föregående framställning lätt inses.