Vi vilja blott tillägga, att mindre kyrkor såsom denna i sitt ursprungliga skick aldrig ha tvenne torn i vester. Då helgedomen gjordes dubbelt större och vida högre, blefvo två torn i öster nödvändiga såsom murstöd och de blefvo äfven gagneliga till sina nedra afdelningar såsom sakristior och förvaringsrum och till sina öfra såsom försvarsverk, och de förhöjde den förstorade kyrkans utseende.
Samtidigt med denna förändring och utvidgning måste de höga spetsbågar och sträckmurar, som hvila på pelarna, tillkommit för att uppbära mellanskeppets kroppåstak och stödja sidoskeppens luttak, hvilka beggedera naturligtvis måst förhöjas. Dessa spetsbågar och sträckmurar bestå af tuktad kalksten, som hvarken varit fogstruken eller afputsad, och blott af huggen sådan till 5.0 å öfversta yttersidorna. De små ljusöppningarne, hvilka under gesimsbågarna funnits å sträckmurarna, ha endast tjenat till belysning och luftvexling. Då mellanskeppets takhvalf äro ursprungliga och sträckmurarnas stora genombrytningar tillkommit för murmassornas minskning och aldrig medgifvit mellanskeppets förhöjning, så kan här ingalunda tänkas på något triforium. Om någon skulle tycka, att dylika sträckmurar varit alltför kostsamma och äfven obehöfliga för vattentakens anbringande; så kunna vi ej neka detta; helst när rätt många kyrkor, som äro nära samtidiga med den ifrågavarande, sakna dylika murverk. Här bör nämnas, att Roma sockenkyrka, hvilken företer äldre spetsbågsstil, är på Gotland den enda, som har likadana spetsbågar och sträckmurar för uppbärande af mellanskeppets kroppåstak som S. Maria kyrka. Emellertid finnas flere mycket gamla helgedomar, hvilka ha
