Hoppa till innehållet

Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
162

Kapellets sydvästra sträfpelare har, såsom vi ofvanföre omnämnt, för få år sedan fått ny beklädnad. Det kunde med största skäl väntats, att man vid denna förbättring följt den ursprungliga anordningen, det vill säga, att nedra hälften af sträfpelaren blifvit prydd med tre kolonner i hvarje hörn, och således fått samma utseende, som den ursprungligen haft och som den sydöstra ännu företer. Man har likväl 1861 med skicklighet förbättrat långhusets samt vestra tornets och korets socklar. Sydöstra portalens betäckning har likaledes blifvit med omtanka förbättrad.

Vestra tornets betäckning, som blifvit ofvanföre beskrifven, var för några få år sedan helt och hållet förfallen. Att den nya betäckningen fått alldeles likadan anordning som den gamla, måste med största skäl beklagas. En konstnär är, enligt vår öfvertygelse, skyldig att vid en byggnads förbättring i möjligaste måtto följa hennes fordna anordning. Om någon del af en urgammal byggnad blifvit rentaf förfuskad, så bör väl samma del förbättras i öfverensstämmelse med det helas ursprungliga hållning, men icke med en fåkunnig efterhärmning af en uppenbar förfuskning. Man kunde skäligen vänta så mycken urskilning hos en verkställare, hvilken det åligger att förstå kyrklig byggnadskonst, att han vid förbättring af en uråldrig helgedom visste hvad, som var och icke var ursprungligt. Så länge man icke rätt förstår, huru man bör i berörda fall bete sig, är det mycket väl, att kyrkan till omgifningsmurar och takhvalf, röjer hvarken sättningar eller remnor, och att hon har små tillgångar, hvadan få förbättringar äro nödväniliga och bristande medel hindra större förfuskningar.