Hoppa till innehållet

Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
197

riktning 45.2. Åttkanten är icke fullt regelbunden, liksom afvikelser från gifna grundformer äro i gamla helgedomar ganska vanliga. En ingång finnes å den södra sidan och en motsvarande å den norra är igenmurad. Å östra sidan öppnar sig en triumfbåge och å sydöstra liksom å nordöstra ses en nära halfrund altarnich. I sydvestra och nordvestra sidorna uppgå trappor. I hvardera af altarnicherna märkes ett större och på midten af sydvestra liksom vestra och nordvestra sidan ett litet fönster.

De åttkantiga pelarne ha fyrkantiga grundstenar, som, 1.0 höga, hålla 5.2 i hvarje sida och sluta sig med skråkanter till åttkantiga socklar, hvilka, 1.3 höga, ha listverk, som likna attiska baser. Dithörande stammar hålla 4.0 i tvärmått och 10.7 i höjd. Derpå följa kransar, hvilka, 1.5 höga, profileras med en mindre rundstaf, en stor men flat hålkäl, en liten platt och en mindre dock djupare hålkäl med platt.

Grundstenarne, socklarne och kransarne bestå af hela block och stammarne dels af hela dels af tvenne block vexelvis och nio till tio skiften i höjd. Pelarne uppbära halfcirkelformiga föreningsbågar, som äro skarpkantiga samt 2.6 breda och 1.0 tjocka. Hvardera af de motsvarande kragstenarna prydes med en knopp samt rundstaf och hålkäl, och derpå uppstår en fyrkantig pilaster, hvilken, 2.7 hög, afslutas med en hålkälad krans. Kragstenarne motsvara pelarnas kransar, och de förras pilastrar ha motsvarande pilastrar öfver de sednares kransar. Derpå hvila långspetsiga skiljebågar, som äro skarpkantiga och hälften smalare än pelarnas föreningsbågar. Enär skiljebågarne fått kortare spännvidd än föreningsbågarne, har det varit en