icke byggt vidare än det lilla, som nu förmärkes. Från den nya sträckmurens nedra ända till den sistberörda bastionen och derifrån till stranden bestod fortsättningen af slottets gamla murar, hvilka förbättrades.
Uti en skrifvelse 1712 beklagar landshöfdingen N. Posse, att slottet, som kunnat efter sprängningen sättas i försvarsstånd, var af enskilda kalkbrännare till grunden förödt [1]. Redan 1711 blef den mindre kalkugnen nedlagd, men den större bibehölls. Arrendatorerne af den större kalkugnen ha flere årtionden derefter haft tillräcklig tillgång på kalksten i ruinen, hvilken omsider blifvit skyddad mot snikenhetens åverkan.
Af Wisborg återstår Frustugans nordvestra hörn, som åt sjösidan sträcker sig vidpass 30.0 och åt landsidan 38.0 samt håller i höjd 40.0 och i murtjocklek 8.0. Sedan vidtager åt sydost en öppning, hvars bredd utgör 34.0. Från denna öppning, hvilken intagits af Segeltornet, uppgår åt sydost en sträckmur, som är ungefär 126.0 lång och i nedra ändan 40.0 och i öfra 18.0 hög samt 9.0 tjock; således hela den mursträcka, hviken gått från Segeltornet till Smale Henrik. Derefter märkes en öppning, som är vidpass 30.0 bred. Detta är tvifvelsutan det ställe, hvarest sistnämnda torn höjt sig. Sedan vidtager en mursträcka, hvarå ses en brech efter Kikut och hvarmed Smale Henrik och Mynttornet varit förenade. Den tvärmur, som utgått från Segeltornet i rät vinkel till ett fyrkantigt utanverk, har troligtvis blifvit dels nedsprängd med detsamma och dels nedbruten vid grundläggningen af den ofullbordade
- ↑ Gerle, Bidrag till Historien om Gotland åren 1700–1718. Akad. afhandl. S. 21.
