förhållande rådde före Harald Hårfager i Norge och Gorm den Gamle i Danmark.
Sedan Gotländingarne så förökat sig, att de ej kunde der föda sig; blef hvar tredje menniska genom lottning ålagd att medtagande all sin egendom utvandra. De, som blifvit härtill förbundna genom lottning, aftågade till och nedsatte sig på Thorsborg, hvarest ännu finnes en mycket stor och märkvärdig befästning, hvilken röjer en ganska hög ålder. De, som dit tagit sin tillflykt, bortdrefvos och nedsatte sig på Fårön. Men enär de ej kunde der lifnära sig, öfverforo de till Dagö vid Estland. Sedan begåfvo de sig på Düna ini Ryssland och omsider till Grekland. På berörda tid trodde Gotländingarne på lundar och högar samt hedniska gudar, och de offrade sina söner och döttrar samt boskap med mat och dryck. Under samma tid ingingo Gotländingarne med Svearnas konung en förpligtelse att gifva 60 mark silfver i årlig skatt, nemligen 40 till konungen och 20 till jarlen. Gotländingarne och Svearne skulle få utan tull besöka hvarandras land. Konungen skulle bistå Gotländingarne, om så påfordrades.
Olof Haraldson, sedan den Helige kallad, kom 1028 till Gotland vid Akergarn. Han förmådde Gotländingarna till christendomens antagande. Botair af Akebäck byggde den första kyrkan på Gotland nära 1 1⁄2 mil i söder från Wisby, men hedningarne uppbrände densamma, hvadan det ställe, hvarest hon stått, sedan hetat Kulstede. Samme man byggde i Wi, som var ett hedniskt offerställe, en annan kyrka. Då hedningarne äfven ville uppbränna denne helgedom, uppgick han på taket och sade, att de skulle äfven bränna honom. Mannen hade mäktiga slägtingar, hvilka
