Hoppa till innehållet

Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
54

upplysningar rörande den märkvärdiga öns äldsta förhållanden. Wisby egde en egen sjörätt, som blifvit vida berömd och flerestädes efterföljd i anseende till dess visa stadganden.

Konung Valdemar i Sverige upplät 1277 Gotland till markgrefvarne Johan Otto och Konrad af Brandenburg och deras arfvingar till arf och egendom [1]. Denna besittning blef ej långvarig; ty konung Magnus Ladulås lät 1285 ett öppet bref utgå, huru Gotländingarne borde utgöra ledingslame och hvad de borde iakttaga i afseende på landsförviste Svenskar. Han förlät deras förbrytelser och stadfästade sina förut gifna privilegier [2]. Borgrarne i Wisby bestodo till ganska stor del af utländingar, hvadan hälften af borgmästare och rådmän voro Tyskar. Då den ansenliga ön ej hade mer än en enda stad, som uteslutande lifvades af handelsintresse; så var det helt naturligt, att landtborne skulle förnärmas i flere afseenden. Till följd häraf utbröt denna ovilja 1288 i öppen fejd, hvarunder två drabbningar höllos mellan borgrarna och bönderna. Denna förderfliga oenighet, hvarunder bönderne lidit mera än borgrarne, blef på befallning af Magnus Ladulås hämmad. Borgrarne blefvo af samme konung ålagde högt vite och hårda vilkor.

Konung Birger skall 1312 begärt af borgrarna i Wisby att få å deras fiskaretorg så stor plats som ett kalfskinn. Efter beviljande af denna framställning lät konungen sönderskära ett kalfskinn i smala remmar, med hvilka den rymd intogs, hvarpå han uppförde den

  1. Svenskt Dipl. N. 630.
  2. Svenskt Dipl. N. 815.