Hoppa till innehållet

Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/365

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

blandad med de månge havspetrifikater. Denna sandsten, som brytes under havsstranden, har samma lag som Ölands Alvarsten, att han fuktar sig mot våtväder, så att intet bruk kan fastna vid honom; men inbyggarne hava här påfunnit medel emot denna egenskapen, att de låta honom ligga i bara luften ett helt år, då han utsköljes av alla regnskurar eller ock att lägga honom ett helt år i sött vatten att utlakas.

Görse källa, som begynnes vid Brunnby kyrka ej långt ifrån Krapparp, löper i sydost och faller i havet vid Tunneberga bro efter en mils lopp och innestänger på ena sidan den stora, sterila och magra betesmarken, vilken på andra sidan instänges av havsviken åt Svanehals.

Köllerfärga, som här kallas ockergäll, finnes i så stor kvantitet vid Görse källa, att hon säljes av bönderne för en skilling kakan, vilken är stor som en handloga och ofta säljes hela lasset för 8 daler. Denna är så ren och gul, att hon brukas till kyllrar av sämskmakarne i närmaste städer.

Jonstorps kyrka låg vid Halsehamn, där viken norr om Kullen stöter in i sydost och är mycket grund.

Svedeberg sågs 1 kvart sydost om Halsehamn som ett högt, runt berg, övervuxet med bokskog, och syntes långt ifrån.

Landet blev nu slätare och sandigare, sedan vi överrest Tönneberga bro.

Radiola Fl. 256 stod vid dikena på bägge sidor om vägen med Jungermannia hypophylla Fl. 930.

Farhult, moderkyrka till Jonstorp, låg vid havsviken, ½ mil ifrån Jonstorp. Utanför södra kyrkomursporten stodo ett par uppreste stenar, 2 alnar höga och 2 alnar ifrån varandra med en dem emellan liggande flisa. Ett sladder är ännu kvar om desse stenar, att en präst här skulle fordom varit, som alltid brukat i kyrkan läsa över sin predikan intill sena natten och att prästens hustru, som detta misshagade, sänt en dräng, överhöljd med ett lakan att skrämma prästen vid hemgången, då prästen, som befallt drängen säga vem han vore men ej fått svar, antytt drängen att sjunka först till knäs, sedan till navelan, sedan till livet och sist till armarna, då drängen änteligen

359