Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/389

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Björkekvistar vistes av herr hovjägmästaren Silfversköld uti en avbruten sandbacka vid bruket, där en tunn flod av björkekvistar med deras löv låg vid pass 4 alnar djupt i backen. Det stratum, uti vilket kvistarne lågo, bestod av en arena impalpabili eller den finaste mo, vilken var blandad med litet ler och låg under backen, som bestod av grov sand och klappur. Björkkvistarna med bladen voro numera varken vegetabilia eller lapidea utan liksom en mörkbrun, lös aska, vilken icke hade mera kvar av sitt förra väsende än endast figuren, så att då man kom vid dem, föllo de tillsammans liksom Alexandri Magni lik, då Julius Cæsar rörde det. Sanden härjämte var den finaste och torde tjäna till gjutsand. Här var alltså ett klart vedermäle av forna strander och flygsandens förvandling.

Vinterrågen skars här på orten 3 veckor senare än larsmässorågen.

Snarbindel förbjudes i lagen Byggningabalken VIII:24 att sås i ovännens åker, om vilken vi uppe i landet sällan hava något tydeligt begrepp, där sådant ogräs icke gör så stor skada. Här och vid Ängelholm sågo vi snarbindel växa mer än mycket på flera ställen i rågen, så att han drog axen med halmen neder till jorden, som hade en vält gått över hela åkren. Samma gräs är Convolvulus Fl. 173, som eljest kallas i Skåne drabin. På nyssnämnde ställe i lagboken står ock förbudit att så skrävfrö, som är Orobanche Fl. Svec. 519. Denna örten är så sällsam i Sverige, att alla botanici knappt funnit i alla tider 20 stånd därav. Jag har ofta proberat att så den i Uppsala trädgård men ej kunnat få den att växa, ehuru trägit jag budit till att plantera henne. Jag tror att ingen har än pliktat eller någonsin pliktar för det han sått henna i svenska åkrar.

Råkor Fn. 70 finnas icke här i skogslanden utan bo och bygga allmänt på slätten.

Kråkor Fn. 71 upphackade ängen, att hon låg beströdd med små trovor eller tofsar av gräs och besynnerligen av Nardus Fl. 47 och fårgräset Fl. 95, när som maskar lågo under dessas rötter, dem de liksom lukta ovan jorden. Jag grov här, där de mycket plockat ängen, och fant straxt en hop

383