allas hug gladdes dervid; men när han var i härnad, då syntes han sine ovänner grymmelig. Men detta kom deraf, att han kunde den idrotten, att skifta utseende och skepnad, på hvilket sätt som han ville. En annan idrott var den, att han talade så snillrikt och enkelt, att för alla, som åhörde det, tycktes endast det vara sannt. Han talade allt i verser, på det sätt som det nu qvädes, som heter skaldskap. Han och hans tempel-godar heta sång-smeder, i ty att denna idrott hofs af dem i Nordlanden. Oden kunde så göra, att i drabbning vordo hans ovänner blinde eller döfve eller skräckfulle, samt att deras vapen beto icke bättre än vidjor; men hans män foro fram brynjolöse och voro galne som hundar eller vargar, beto i sina sköldar, voro starke som björnar eller tjurar och dråpo manfolk; men hvarken eld eller järn verkade på dem: detta är kalladt barsärksgång.
7 Kap.
Om Odens idrotter.
Oden skiftade hamn; låg då kroppen liksom somnad eller död, men han var då fogel eller odjur, fisk eller orm, och han for i ett sviftande[1] till fjärrliggande land i sina eller andre mäns ärenden. Och det kunde han ännu göra med orden endast, att släcka eld och lugna sjö, och vända vindar åt hvilken led, som han ville. Oden egde det skepp, som Skidbladner het, å hvilket han for öfver stora haf, och det kunde man svepa samman som en duk. Oden hade med sig Mimers hufvud, och det sade honom många tidender ur andra land[2]. Men stundom väckte han upp döde män ur jorden eller satte sig under galgar (el. hängde); för ty var han kallad gengångares drotten eller de hängdes drotten. Han ock två korpar, hvilka han hade lärt menniskomål; de flugo vida om landen och sade honom många tidender. Af dessa orsaker vardt han storliga vis. Alla dessa idrotter lärde han
