härberget i det nästa loftet och hans svit med honom. Om natten gick han ut i svalen', att leta sig ett ställe; han var sömnyr och stupdrucken. Men när han vände åter till här- berget, gick han fram efter svalen och till en annan lofts- dörr och der in. Han miste då fotfäste, föll i mjödkaret och omkom der. Så säger Thjodolf den Hvinverske:
Feghets-ordet ?, Vard framgengt, som till Fjölner kom, — pars Frödi bi, framgång fick feigdar ord, der Frode bodde. er at Fiölni kom; På sikling? öfver ok sikling Svigders? land Svigdis geira vindlös våg 3 vågr vindlauss vinna skulle. of-vida skyldi.
45 Kar.
Om Svegder. Svegder tog riket efter sin fader. Han gjorde strängt
1) Isl. svalir, m. pl., Gotl. svali, m., i fl. landsk. svale, förstuga, eg. den gång, som, i den äldre tidens hus, i andra våningen sträckte sig långs med; hela ena ytterväggen, och till hvilken dörrar ledde från alla lofts- ne. Sådane svalar träffas ännu ofta på landet i Norge och Sverige, både i Kristiania och Uppsala.
— 2) Isl. feigdar ord, eg. dödsnödvändighetens ord, af feigd, f.. döds- visshet, af” feigr, Gotl. faigur, Dal. och i många andra landsk. feg, af ödet bestämd att dö.
3) Isl. siklingr, skåldebenämning på en konung.
4) Isl. Svigdis-geira siklingr, Svigders lands konung, d.ä. Fjölner, och det är då det samma, om man tager Svigdir = Svegdir, eller såsom ett af Odens tillnamn, ty landet blifver i alla fall Svithjod. Vid denna förklaring tages versen så: Ök vindlauss vågr skyldi of-vida Svigdis geira (8. sg. al geiri, m.) sikling; men man skulle äfven kunna taga den sålunda: Ok svigdis geira (g. pl. al geirr, m.) vindlauss vågr skyldi of-vida sikling, då öfversättningen blifver:
På siklingen vindlösa våg
oxe-spjutens vinna skulle. Efter någres uppgift skulle nämnl svigdir vara ett skaldenamn på oxen; oxens spjut vore då born, dryckeshorn. — Hvad Svegdir eller det äldre Svigdir betyder är dunkelt; det är kanske af samma rot som Isl. sveigia, böja, hvartill höra svigna, och subst. svig, n., och sveigr, m., och det har således funnits ett starkt verb ja, sveig, sviginn, Gotl. sväiga, hy svigin, sviga, svigta, böjas. Svigdir blefve då en nedböjare, underkufvare, hvilket således som tillnamn kunde passa både Oden, en härförare, och på ett så'starkt djur som en oxe.
5) Isl. oågr vindlauss, d. ä. mjöden uti det inbyggda karet, dit ingen vindflägt kunde tränga.
