18 Kap. Domaldes död.
Domalde tog arf efter sin fader Visbur och rådde öfver landen. I hans dagar vardt i Svithjod stor hungersnöd och brist på sund föda. Då gjorde Svearne stort blot vid Upp- sala. Den förste hösten blotade de oxar: men årsväxten båtnade icke det minsta. Men andre hösten hofvo de men- niskoblot; men årsväxten var den samme eller .värre. Men den tredje hösten kommo Svearne mangrannt till Uppsala, när bloten skulle göras: då höllo höfdingarne rådgörning, och kommo de öfverens om, att nödåret monde utgå från Domalde, de- ras konung, samt att de skulle blota honom till god äring för sig, och göra på honom anfall, dräpa honom och rödstryka guda-altarena med hans blod; och så gjorde de. Så säger Thjodolf:
Det skedde fordom, Hitt var fyrr, att de svärdbärande ! at fold rudu blodade marken sverd-berendr med sin drotten; sinum dröttni, och landets här ok land-her mot lif väntande ? å lifs våran Domalde bar dreyrug våpn blodiga vapen; Domalda bar; när Svears ätt3, på år-giörn årsväxt-girig , Iota dölgi Jutars ovän + Svia kind öda skulle. of-s6a skyldi. 49 Kar.
Domars död.
Domar? het Domaldes son, som der näst rådde riket. Han rådde länge för landen, och vardt då god årsväxt och
1) De svärdbärande, d. ä. de frie odalbönderne i Svithjod.
2) Isl. lifs-vånan, acc. sg. m., som har vån (hopp) om ett längre lif.
3) Isl. Svia kind, eg Svea folk; se Syslu kind i not. till 36 kap.
4) Il. Iöta dolgi, dat. sg. (af dolgr, m., fiende, hvaraf dulga-dråp): bärmed kan icke menas annat än Jutars (el. Danskars) fiende, d. ä Do- malde, hvilken således måtte hafva fört härnad i Jutland, ehuru det icke omtalas i sagan.
5) Isl. Dömarr, d. ä den dömande herrskaren, herren, och således
