tidender, och flög han ömsom i flere land. Det var en gång att sparfven flög till Reidgota-land', till den by, som heter Vörva ; han flög in på en karls åker och fick sig der mat. Karlen kom dit och tog upp en sten och slog sparfven ihjäl. Ko- nung Dag vardt illa vid, när sparfven icke kom hem; gick han då till sén-blot? för att fråga, och fick han det svar, att hans sparf var dräpen å Vörva. Sedan böd ban ut en stor här och for till Gotland; men när han kom till Vörva, gick han upp med sin här och härjade, och folket flydde vid väg undan. Konung Dag vände med hären till 'skeppen, när det qvällades, och hade dräpit mycket folk och mycket tagit till fånga. Men när de foro öfver en å, der som det heter Skjotans-vad eller Vapna- vad, då rände ur skogen en verkträl fram på åbacken och sköt med en hötjuga in i deras härflock, och kom skottet (kastet) i bufvudet på konungen; föll han genast af hästen och fick bane, och foro hans män åter till Svithjod. I den tiden var den höfdinge kallad gram, som härjade, men här- männen gramer. Så säger Thjodolf:
Jag sporde, att Dag Prå'k, at Dagr, (efter dödens ord), dauda ordi, den fräjdelystne, fragdar fiiss, förfaras skulle; of-fara skyldi; när, sparf att hämna, På er val-teins, den spåkunnige, til Vörva kom, som val-ten vänder,? spak-frömuår, till Vörva kom. spörs at hefna. Och detta ord Ok pat ord
på östervägar å austr-vega från striden bar visa ferå kungens skara: frå vigi bar: att staf, som slänger at pann gram Sleipners foder," of-geta skyldi drabba skulle slengiu-href denne gram. Sleipnis verdar.
1) Isl. Reid-gota-land, eg. vagn-Gotars land, hvarmed tros menas Jutland, i motsats mot Ey-gota-land, ö-Gotars land, de Danska öarna; andre anse det vara öarna Gotland och Öland.
2) Isl. sénar-blét, ett blot af obekant slag.
3) Isl. valteins spak-frömuör, valtenens (stafvens) vise befrämjare el- ler den som förstår att med vishet bruka spådomsstafven, d. ä. Dag.
4) [Isl. Sleipnis verdar slengiu-pref, eg.) Sleipners födas (d. ä. höets) släng-köpp (tjuga), d. ä. hö-tjuga, hö-gaffel.
