genmäler, att den qvinna vore säll, som häller egde Yngve än Alf; ty vredgades han mycket, när hon mälde detta ofta. En qväll gick Alf in i hallen, då Yngve och Bera såto i högsätet och talades vid. Yngve hade en dolk på knäet; männen voro mycket druckne och gåfvo ingen akt på, att konungen kom in. Alf konung gick åt högsätet, drog svärdet fram undan manteln och lade det igenom sin broder Yngve. Yngve sprang upp, drog dolken och högg Alf banehugg, och föllo de både döde på golfvet. Alf och Yngve vordo högade & Fyrisvallarne. Så säger Thjodolf:
Den helgdoms-vårdare! Ok vard hinn, hvilar dödad, er Alfr of-vå, efter ödets dom?, vördr vå-stalls, som Alf nedgjorde, of-veginn liggia, då döglingen? er döglingr dolken tvådde, dreyrgan meki, afundsam, öfund-giarn ,
i Yngves blod. å Yngva raud. Ej var det väl, Var-a pat bert, att Bera ville at Bera skyldi de drabbnings-väldige$ val-sefendr
till dråp egga; vigs of-hvelia; när bröder två Päs bredr tveir hvarandres banar at bönum urÖust, af afund” vordo öpurfendr,
och utan tarf. of afbrydi.
1) Isl. vå-stalls vörör, eg. helgedoms-altarets vårdare, d. ä. Yngve.
2) Isl. vard liggia of-veginn, hvilar dödad efter ödets dom; emedan verda i denna ställning oftast hänvisar på en ödets förut-bestämmelse, liksom när vår allmoge säger om någon hemsk händelse: ja, det skulle så ske!
Döglingen, d. ä. Alf, som af dubbel anledning kunde kallas så, både som konung och såsom Dags dotterson.
4) Isl. pat var-a bart, eg. det var icke bärligt, icke godt , icke att utstå: det var grymt.
5) Isl. val-sefendr, pl., eg. val-söfvande, som göra valplatsen tyst, d. ä. de drabbnings-väldige, Alf och Yngve.
6) Af afund; det Isl. (um) af-brydi, är dock ett mycket star- kare uttryck, som närmast ar åLGel Å med: äktenskaplig afund, svart- sjuka, Si Sep att beröfva en annan Fa brad. således EA Fd ett verb afbryda, af-bruda, taga bruden ifrån. if. hon mgöi mer af af brydi, Gudrånar kvida I. 10, i Sem. Edda.
