till långlifves, och gaf Oden sin son, och vardt han blotad. Konung Ön fick det svar af Oden, att han skulle än lefva 60 vintrar. Ön var då än konung i Uppsala 5 vintrar och 20. Så kom Åle den frökne[1] (djerfve), konung Fridleifs son, med sin bär till Svithjod mot konung Ön, och höllo de drabbningar, men Åle hade för jämnan seger. Då flydde konung Ane (Ön) för andra gången från sitt rike och for till Vestra Götland. Åle var konung i Uppsala 25 vintrar, innan Starkad den gamle drap honom. Efter konung Åles fall for Ön konung än en gång till Uppsala och rådde der riket ännu 25 vintrar. Då gjorde han ett stort blot, sig till långlifves, och blotade sin andre son; då svarar Oden honom, att han städse skulle lefva, så länge han gåfve Oden en sin son hvart tionde år; äfvensom det, att han skulle gifva namn åt höraden i sitt land efter de söners tal, som han blotade åt Oden. Men när han hade blotat 7 sine söner, lefde han 40 vintrar, så att han icke orkade gånga, och vardt han då å stol buren. Då blotade han sin åttonde son, och lefde än 40 vintrar, och låg då i säng. Derpå blotade han sin nionde son och lefde ännu 40 vintrar, men drack då ur horn som dibarn. Då hade han en son qvar och ville han då blota honom, och ärnade då gifva Oden Uppsala och de härad, som der till ligga, samt låta kalla det Tiundaland[2]. Svearne förbudo
- ↑ Isl. Áli hinn frœkni; Áli, Åle, af obekant betydelse; kanske: tempelbeskyddare, den helige, af Got. alhs, tempel, hvilket sista ord troligen ännu lefver i sockennamnen Ala och Al-skog på Gotland, Ål i Dalarne och Ål-hem, N. om Kalmar, och kanske i Ål-hult, bruk i Kalmare län (i S. Vi socken) och Ål-berga i Södermanland; ty kyrkor och dylikt kunna omöjligen fått namn efter ålar! För denna härledning talar ännu starkare det gamla ortnamnet Fry-al, eller Fröyj-al, (Freys tempel?) i Land i Norge (se Aalls öfvers. af Kunga-sagorna, s. 42 i noten), och i samma nejd Áll (áll) och Ullar-áll (Ulls tempel?) m. fl., se Munchs Hist.-geogr. Beskr. ov. Norge, s. 145; äfvenså Fråiels socken på Gotland. — Frœkni, def. af frœkinn, l. frœkn, adj, djerf, stolt, fråck, if. Lat. procax, proco, (p)rogo.
- ↑ Tiundaland; hela detta försök till en förklaring af de bekanta Uppländska folklandens namn, Fjärdhundra-, Attunda-, Tiunda-land, är naturligtvis uppfunnet af senare folktro eller af sagoförtäljare. Namnen äro nämnl. gifna, för att utmärka det antal af härad (hundari), af hvilket hvarje land bestod, således: Atta-, Tiu-hundrada-land. Detta synes bäst af Fjärd-hundra-land, som i Upplandslagen rättare kallas Fiæþr-unda-land; ty detta fiaþr, (för fiæþvr) är: ingalunda det samma som ordningstalet fjerde (Uppl. L. fiærþi), utan är den fornaste Nordiska form, som hafves, af nummertalet fyra, Isl. fiórir, Got. fidvor, fidur.
