Sida:Carl Säve - Snorre Sturlesons Ynglinga-saga (1854).pdf/41

33

honom detta, och vardt då intet blot. Sedan uppgaf konung Ön andan, och är han högad vid Uppsala. Det är sedan kalladt Ane-sot, när en man dör värklös af ålder. Så säger Thjodolf:

En gång kunde
i Uppsala
Ane-sot
Ön fälla:
den seglifvade^[1]
skulle taga
ett dibarns art
för andra gången.^[2]
Och han vände
villigt åt sig
dragarens spjuts^[3]
spetsiga ände,
när ur udd af
ok-rens-svärd^[4]
ättlinga-dråpar’n^[5]
liggande drack.
Ej kunde gråe
öster-gramen^[6]
hålla upp
oxens dolk.^[7]

Knátti endr
at Uppsölum
Ána-sótt
Ön of-standa;
ok þrá-lífr
þiggia skyldi
ióðs aðal
öðru sinni.
Ok sveiðuðs
at sér hverfði
mækis hlut
enn mióvara,
er ok-hreins
áttunga rióðr
lögðis odd
liggiandi drakk.
Máttit-t hárr
mæki hiarðar
austr-konungr
upp of-halda.

30 Kap.

Om Egil^[8] Tunnes fiende (Tunna dolg).

Egil het Ön den gamles son, som konung var efter sin

1. Isl. þrá-lífr, seglifvad; af þrár, hårdnackad, envis, Dal. trå,
   envis, lat, Vestgöt. trå, trägen.
2. Isl. þiggia ióðs aðal, taga, antaga ett (litet) barns art, natur,
   varda barn på nytt, d. ä. åter suga mjölk genom en hornspets.
3. Isl. sveiðuðs mækir, dragarens el. oxens spjut, dolk, d. ä. horn;
   sveiðuðr, moste betyda oxe, ehuru detta icke nämnes i Sn. Edda, det
   utmärker kanske: den sotbrune, svidne, svedde, af *sveiða, som skulle
   motsvara Sv. sveda, svedja.
4. Isl. Ok-hreins lögðis oddr, ok-renens (d. ä. oxens) svärds udd,
   d. ä. hornets udd; lögðir, m., svärd (Sn. Edda), trol. af leggia, lagða,
   sticka, eg. lägga.
5. Isl. áttunga rióðr, ättlinga-dråpare, eg. rödgörare, blodare, af
   rióða, ipf. rauð, göra röd, blodfärga.
6. Öster-gramen, eg. öster-konungen, d. ä. Svea-konungen Ane.
7. Isl. hiarðar mækir, hjordens (d. ä. oxens) dolk, d. ä. horn.
8. Isl. Egill, g. Egils, d. Egli l. Agli, betyder skräckingifvare, den