Danmark i Selund[1] till Frode den djerfve. Han lofvade konung Frode för hjelp skatter af Svearne; och gaf då Frode honom en här och sine kämpar; och for så konung Egil till Svithjod. Men när Tunne spörjer detta, for han emot honom med sitt manskap, och vardt då en stor drabbning; der föll Tunne, men konung Egil tog derpå igen vid sitt rike, och Danerne[2] foro åter. Egil konung sände konung Frode hvarje halfår goda gåfvor och stora, men gald[3] Danerne ingen skatt, men hans och Frodes vänskap höll sig dock. Sedan Tunne föll, rådde konung Egil riket ensam tre vintrar. — Det hände i Svithjod, att en tjur, den der till blot var ärnad, var gammal och gödd så starkt, att han var folkilsk, och när man ville taga honom, lopp han till skogs och vardt galen, och var länge på skogarne till den största skade för folk. Konung Egil var en väldig jägare och han red om dagarne oftliga i markerna för att jaga djur. Det var en gång, att han hade ridit på jagt med sive män; konungen hade länge ält[4] (drifvit) ett djur och lopp efter det in i skogen från alle sine män. Då varder han var tjuren, och red till och vill dräpa honom; tjuren vände sig emot, och konungen fick ett styngn på honom, men spjutet skar ur. Tjuren stack nu hornen i sidan å hästen, så att han genast flat nedföll, så ock konungen. Derpå lopp konungen å fötter och vill draga svärdet, men tjuren stang honom då för bröstet med hornen, så att de stodo i qvaf.[5] Då först kommo konungens män dit och dråpo tjuren. Konungen lefde bara en liten stund; och är han högad vid Uppsala. Så säger Thjodolf:
1) Isl. Danmörk í Selundi; ett märkeligt uttryck, om det ej beror på
miss-skrifning, emedan det tyckes visa, att rikets namn var Selund, af
hvilket Danmark utgjorde bara en del; det är i alla fall troligt, att i den
äldsta tiden med Danmark eg. menades de landfaste delarne Skåne,
Blekinge och kanske Halland.
2) Isl. Danir, Daner, efter hvilke Danmark fått sitt namn; ordroten Dan är af ovisst ursprung.
3) Isl. gialda, galt, goldit, äldre Sv. och i landsk. gälda, gald, guldit, betala.
4) Isl. elt, ipf. af elta, förfölja, drifva, jaga; i den gamla betyd. finnes ordet i våra äldre Bibelöfversättningar, samt i Dal. älta, i Sv. säger man nu endast älta deg, ler.
5) Isl. á kafi, i qvaf, djupt ned, in, af kefia, qväfva.
