Isl. Týs áttungr kallas Egil, såsom härstammande från gudarne. — Isl. Týr (g. Týs, a. Tý) således Sv. Ty (icke Tyr), och derföre hafva vi Tis-dag, icke Tirsdag, och Ti- eller Tis-bast. Detta ord har ursprungl. betydt gud i allmänhet, jf. Isl. tívar, pl., gudar, Lat. divus, Sanskr. dévas, deus Gr. deos, Littauisk. dievas.
2) Isl. iötuns eykr, m., jättens häst, d.ä. oxen, tjuren, emedan jätte- sönerne, som omtalas i 5 kap., förvandlades till oxar; Sv. ök, n., oxe, men Norrl. (Medelp.) ök, m., häst. — Flemingr, m., en som är stadd i flyende, är flygtande, vild. Denna läsart föredrages här framför Fol.-uppl:s
ing, emedan man eljest nödgas tänka sig den tunga sammansättningen
ing -eykr, som dessutom knappt kan vara den rätta.
3) Isl. farra triönu (nl. eykr raud); tridna, f., är tryne, men egent- ligen vapen, svärd, spjut, farra är deremot ett särdeles dunkelt ord. I Folio-uppl. af Heims Kr. (Köpenh.) öfversättes i T+ I. hela omskrifn. med endast «Hornet«, eller «longum cornu«, och i T- VI. med «taurine frontis ensem« och med «gladius capitis«, således tyckes farra tagas för frontis eller capitis. AaLL återgifver det med «lange Snabel, d. e. Horn«, sålunda sy- nes farra blifva stäldt i förbindelse med Isl. farri, fjärmare: ingendera af dessa förklaringar är tillfredsställande. Farra moste vara antingen gen. sg. af farri, eller ock g. pl. af farr eller något dylikt ord; trol. är det dock sing. och således af farri, m., hvilket ord, så vidt bekant är, väl icke är funnet annorstädes i Isl., men moste betyda: tjur eller galt, vildsvin, A.-Sax. fearr (ea = Isl. a), m., tjur, oxe, T. farr el. farre, farr-ochs, eller A.-Sax. farr, m., vildgalt, E. farr, farrow, gris, if. Lal. porcus, verres, jf. vervex; häraf således Sv. fargalt. Farra triönd är således eg. oxens vapen, spjut eller tryne, och iötuns eykr raud farra triönu, jättens häst (d. ä. oxen) rödgjorde eller blodade oxe-spjutet, d. ä. hornet.
4) Isl. of (1. um) austmörk, omkring i östermark , d. ä. i Svithjods skog.
5) Isl. brina hörg, acc., ögonbrynens klint, d. ä. hårda panna; Isl. bris f., ögonbryn, kant, jf. Gotl. bröin, n., men bräun, f., kant, I: gr, m., gudaaltare, gudabild, klint, klippa, Gotl. harg, upplagd stenhög (sjö- märke), Harg, ortnamn flerestädes i Uppland och Ö. Götland, jf. Thors- harg (Thorsarge), Thorsl (St. Rimkrön.),
6) Isl. hefis hiörr, sklålauss, oxens el. stutens svärd, skidlöst, som ej bar någon skida, d. ä. oxeborn; Axfir, m., oxe (Sn. Edd.), eg. den som häfver med kraft, af.hefia, ipf. Adf; hiörr, w., svärd.
1) Isl. Tys åt &
