mer skola såra hans öra. De äro likväl icke något annat, än äldre former af vårt eget språk, antingen ännu lefvande i stundom rätt många af våra landskapsmål, eller ock lån från det Nordiska fornspråket. Man hoppas likväl, att de, med litet god vilje, skola vara lätta att förstå genom sammanhanget, hälst de, med högst få undantag, äro så valda, att de upplysas af sina i Svenskan ännu lefvande ordfränder. Eller kunna numera inga andra ord lånas, än Tyska, Franska, Latinska och Grekiska?
Utom önskan att visa Svenskans fullkomliga sambördighet med Isländskan, skulle,denna öfversättning äfven utgöra ett försök att, medelst sin trohet mot urskriften, gifva ett begrepp äfven om fornspråkets grundlynne och anda. Men för att icke förlora det forngamla i språkfärgen, har det varit nödvändigt att så litet som möjligt frångå den ursprungliga ordföljden och vissa åldriga egenbeter deruti, såsom de korta meningarna, verbernas ställande i deras början, de ofta upprepade bindeorden, m. m. — Med ett ord: detta försök kan icke med rättvisa bedömas, om det endast läses för sig sjelft, utan att det jämnföres med urskriften. Och det är om en sådan jämnförelse, anställd med kärlek till saken och skonsamhet, som öfversättaren vågar bedja läsaren! Det var derföre ursprungligen afsigten att sida mot sida aftrycka den Isländska texten, emedan den önskade jämnförelsen då legat närmare vid handen. Men då man nödgats spara på rum och kost nad så mycket som möjligt, har det, ty värr, most underlåtas, hvad den prosaiska texten angår. Mot införandet af urskriftens skaldeverser mötte likväl icke sådana hinder, och derföre har det skett med dem, till åtminstone någon liten ersättning.
Den största svårigheten har legat uti återgifvandet af skaldeverserne, om de icke helt och hållet skulle förlora sitt Fornnordiska skaplynne. Härtill hör väsendtligen två ting: bokstafsrimmet och bildspråket eller omskrifningarna, hvilka äro så innerligt införlifvade med all Fornnordisk skaldskap, att det endast varder prosa, om de försvinna. Bokstafsrimmet består uti, att 2 eller 3 betonade ord inom hvarje verspar börja med sanma bokstaf, om de äro konsonanter, men äro de vokaler böra de hälst vara olika, t. ex. i 17 Kap.:
