konung Ingiald till Hylvid och Folkvid', Svipdags sörer, att de skulle väpna sig och sitt manskap, som ämnadt var om aftonen. De gingo ut och till den nye salen och båro dit eld. Genast tog salen ”att loga, och brunno der inne sex ko- nungar och allt deras folk; men de, som då letade sig ut, vordo genast dräpne. Efter detta lade konung Ingiald under sig alla de riken, som desse konungar hade egt, och tog skatter af dem.
HM Kar.
DNjörvards giftermål.
Konung Granmar sporde dessa tidender och alla dessa svek, och tyckte han sig då veta, att slikt öde monde jämn- väl honom ämnadt vara, om han icke brukade varsamhet. Denne sommar kommer med sitt manskap konung Hjörvard?, som Ylfving? var kallad, till Svithjod, och lade in i den fjärd, som Mörkö-fjärd (Myrkva-fjärd)' heter. Men när Granmar konung spörjer detta, sände han män till honom, och bjuder honom till gästabud och allt hans folk. Honom täcktes detta; i ty att han hade icke härjat i konung Granmars rike. Och när han kom till gästabudet, var der stor fägnad. Om qvällen, när man skulle tömma bägarne, så var det sedvänja hos de
1) Isl. Folkvidr och Hylvidr; vidr, m., trä, betyder i namn alltid man, stridsman (stridsträ), liksom hvarje maskulint tränamn i skaldskap kan sät- tas för man, t. ex. ask, alm, tall, hägg, och feminina trä för qvinnor, t. ex. ek, lind, gran, m. fl. Således Folkviör, Run. Fulkvipr, folkets stridsman, försvarare; Hylvidr kan möjligen betyda: den höljde, okände kämpen, af hul, n., dunkelhet, Ayla, hölja, dölja.
2) Isl. Hiörvarör, m., Sv. Run. Hirvarpr (äldsta formen) och Hior- varpr, svärd-vårdare, som beskyddar med svärd, af hiörr, Run. Air, Got. , m., svärd, och Isl. vörör, m., vårdare, vaktare.
3) Isl. Ylfingr, m., eg. en afkomling af Ulfr (stor kämpe), sedan en man af konungaätt, se Sn. Edd.. s. 192.
4) Isl. Myrkva-fiörör, m., eg. den mörke fjärden, utan tvifvel den nuvarande Mörkö-fjärden i Söder-Törn, som sträcker sig ål inloppet till Södertälge invid Mörkön (på 1300-talet: Myrkva, paroecia Myrkio in pre- pos. Torensi).
