Sida:Carl Säve - Snorre Sturlesons Ynglinga-saga (1854).pdf/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs


55

konungar, som hemma i landen såto, eller i de gästabud, hvilka de läto göra, att man om qvällarna skulle dricka tvemänning, karl och qvinna för sig, så långt det räckte; men alla de tillhopa i ett lag, som flere voro. Men det var vikinga-lag, att alle drucko samman i svit, jämnväl när de voro i gästabud. Konung Hjörvards högsäte var redt gent emot konung Granmars högsäte, och såto alle hans män å denne pall. Då mälde Granmar konung till sin dotter Hildigunn[1], att bära vikingarne öl; hon var den fridaste bland qvinnor. Hon tog då och fyllde en silfverkalk, gick inför Hjörvard konung och mälde: Häll eder, Ylfvingar alle; till Hrolf Krakes minne! — drack ut till halfs och räckte konung Hjörvard. Nu tog han kalken och hennes hand med och mälde, att hon skulle gånga att sitta hos honom. Hon säger det icke vara vikinga-sed, att tvemänning dricka med qvinnor. Hjörvard svarar, att det vore mera vån, att han monde göra det skifte att nu häller aflåta från vikinga-lagen och dricka tvemänning med henne. Då satte sig Hildigunn hos honom, och drucko de båda samman, samt talade månget om qvällen. Dagen efter, när konungarne Granmar och Hjörvard råkades, hof Hjörvard upp bönord? och bad om Hildigunn. Granmar bar detta mål inför sin hustru Hild? och andre rikesmän, sägande, att dem monde varda mycken trygghet af konung Hjörvard. Och nu vardt bifallssorl, och tycktes detta allom rådligt; och lyktade det så, att Hildiguon vardt fäst till Hjörvard konung, och gjorde han bröllopp med henne. Skulle då konung Hjörvard dväljas hos konung Granmar, för ty han hade ingen son till riket och att skydda detta med sig.

1) Isl. Hildigunnr 1. Hildigudr, f.; ordet skulle närmast kunna åter- gifvas med stridsvalkyria, då gunnr 1. gudr betyder strid, och Aildr, både strid och en stridens valkyria.

2) Isl. på hf Hiörvarör upp bénord sitt ok bad Hildigudar (gen. sg.), eg. då började Hjörvard sitt frieri och begärde Hildigunn; bén-ord, D., af bön, pl. benir, f., bön.

3) Isl. Hildr, 8. Hildar, f., Hild (icke: Hildal, ej häller Hildur med sin afskyvärda gen. «Hildurs«), se noten 1 bär ofvan.

  1. 1