fader lik i skaplynne. Åsa vållade, att Gudröd drap sin broder Halfdan, som var fader till Ivar' den Vidfamne. rådde ock för konung Gudröds, sin bondes, bane, och flydde sedan till sin fader: hon var kallad Åsa den Illråda.
som Plinli m. fl:s Scandin-avia; den förste delen, hvilkens betydelse ännu är okänd, har undergått en nära likadan hopdragning från Skandin I. Skandan
- till Skån, som Got. standan till Isl. stå, stå, och den sista delen avia, är ett med säkerhet antagligt Got. avi, F. H. Tysk. outoa ey, dö i full likhet med Got. mavi, Aavi = Isl. mey, mö, Åey, hö; slut-a'et är antingen en lemning af ordets äldsta ändelse, eller ock är det af Romarne tillagdt; Skandinavia är således: Skandin's ö, eller rent af Skånö, hvilket, såsom den sydligaste delen, sålunda gifvit sitt namn åt hela Norden.
1) Isl. Ivar'r m., Ivar, betyder trol. ursprungligen: bogskytt, herrskaren af bogen. Isl. yr (gen. ys, acc. y) boge, men y är en jämnförelsevis yngre vokal, som uppkommit antingen af ett genom ett efterföljande i verkadt omljud på u (t. ex. sunr, pl. synir) eller och är det en hopsmältning af v och i (t. ex. Gotl. svill, Sv. syll, botten-, tröskel-stock, T. schwelle, och trol. Isl. sylgr, för svilgr), eller tvärtom af i och u (t. ex. kriipa, krypa) eller i och v (t ex. A.-Sax. siwian, Sv. sy, och säkert Isl. Tyr, gud, krigsgud, af tior, jf. tivar, pl. gudar, A.-Sax. tiw, krigsgud); det är detta sista slags förvandling som troligen föregått med Isl. & (om nominati- vens r bortkastas). Men detta y icke ursprungligen betydt boge, utan det trä, af hvilket bogar hälst gjordes, nämnligen idegran, Taxus baccata, som heter på A.-Sax. in, gen. iwes, m. (tWol. är eow samma trä, ehuru det af Boswortu kallas: the wild ash) E. yew, T. eibe, Platt.-T. ibe, ive, Fr. if, af detta iw eller rättare af ett äldre ivr 1. ior blef och kunde icke blifva annat än Isl. yr. Att det från att betyda ew trä öfvergått till den deraf gjorde bogen, står i full öfverensstämmelse med att Isl. almr betyder alm och boge (man hare i Norden ejså godt om idegran, som om alm!), askr, ask och spjut, lind, lind och sköld, eik, ek och skepp: ty märkligt itt man i dag i England anser the yew, idegran, vara det seg- spänstigaste trä till bogar; och att ordet i början äfven i Nord. betydt det trä, hvaraf bogen gjordes, bevisas oemotsägligen af ett ställe i Sem. Edda (Guör. kvid. II. 18), der det läses: Hon fråtti at pvi, hverr fara vildi - - örum at skista af $-boga, hon frågade derom, hvem som ville fara och pilar skjuta från Y-boge = idegrans-boge; ty ej kan det vara bog-boge! Har man nu först i Norden infört ordet ivr, yr med den dubbla betydelsen af ide- gran och boge, så är det ganska tydligt, att man lätt kunde glömma den första betydelsen, efter som idegran knappt eller högst föga växer i Svea- land och i Norge (alldeles som man, af samma orsak, glömde att iöfurr eg. var vildsvin). Men, säger man, då borde det ock blifvit Farr, icke Ivarr! — utom det att det blifvit en svår hiatus i ett slikt ord, så kunna äldre ordformer ofta bibehålla sig i namn, hvarpå vi bafva dagliga exem- pel. Till denna stam hör kanske äfven Odins namn gvingr, och ganska betecknande är, att kampguden Ull bor i y-dalir, idegrans-dalarne, der han ieke led brist på boge-ämnen ! Ändelsen ar'r är den förut omtalade, som be- [ms herre. Iv-arr borde hetat på Got. FEiva-hari 1. Eiba-
8 (2): ,
