46 Kap.
Om Olof Trätälga.
När Olof, konung Ingialds son, sporde sin faders från- fall, så for han till Närike med det folk, som honom ville följa; i ty att Svea all-moge! reste sig med enhälligt samtycke att vräka konung Ingialds ätt och alle hans vänner. Men när Svearne märkte honom der, så mäktade han icke hålla sig der, utan for han då markledes vester till den å, som nordan faller i Vänern, och Elf? heter. Der dväljas de; taga att rödja skogen och bränna, och bygga sedan. Vordo der brådt stora härad, och kallade de det Värmeland”: der var landslägenheten storgod. Men när det spordes i Svithjod om Olof, att han rödjer skogsmarker, så kallade de honom Trä tälga, och tycktes hans beteende hådeligt. — Olof fick en hustru, som Solveig" het eller Sölva, dotter till Harald Guld= tand”, vestan från . Sol-öar". Halfdan var son af Sölve Sölvars-son”, Sölve den gamles son, som först upprödde Sol=
1) Isl. allr migr, m., eg. all moge, allmoge, migr 1. migi, mängd.
2) Isl. Elfr, f., elf, d. ä. den genom hela Värmeland nordan flytande klara elfven, Klar-elfven eller Klara, hvilkens öfverste Norske del heter Trysil.
3) Isl. Vermaland, n., Värmeland, innebyggarne Isl, Vermar 1, Vermir, pl., och kallas äfven än i dag der och i grannlanden Värmar, i sg. en Värme, och ej med det långtrådiga och orätta Värmländingar; ty det var fordom oftast folket, som gaf sitt namn åt landet, och icke tvärtom, Der- före kan dét väl vara möjligt, ehuru det just icke är sannolikt, att de förste Värmarne fått sitt namn af svedjandet och brännandet; men icke har namnet först gifvits åt det genom skogsbränningen varma landet — en högst orimlig gissning! Af samma rot är utan tvifvel Varma, nu elfven Vormen i Norge.
4) sl Solveig, f., kunde betyda: den som. solen skinande (vei guld), eller ock: sol-vin (veig, ljuflig dryck, vin), if. Gull-veig i Völus men trol. hör detta söl ibop med Sdl-eyar. Sölva, den hymörka, hår- svarta, således fem. till Sölvi, in. (se not. 6, s. 43), eller ock en ljud= närmning till Sölveig och Söleyar.
5) Isl. Gull-tönn, f., Guldtand, d. ä. den guldrike, rike.
6) Isl. Söl-eyar, f; Pl, hos Saxo Gramm. Insula solis, nu Solöer, I forntiden hörande till Rawna fylki, och gränsande mot Värmeland, m. nm., Se Anus övers. s. 32.
7) Is. Sölvarr, m, af roten söl I. sölv, mörk, och den vanliga namn- ändelsen -arr.
