för konst och lärdom, så fordrade hans studier goda tillgångar, dem fadern icke kunde anskaffa.
Plötsligen blefvo dessa betänkligheter undanröjda, i det en oskyld person åtog sig att rädda och utbilda det unga snillet. Under det fadern skulle besluta till hvad handtverk han borde använda sitt barn, gick han nämligen äfven till provincialläkaren Johan Rothman, som vid skolan gaf undervisning i fysik, att rådföra sig med honom om en krämpa, som några veckor varit besvärlig. Under det han för doktorn berättar sin sjukdom, kommer han äfven att omtala den sorg, han nyligen fått af sitt käraste barn, på hvilken han hade förlorat både oleum och operam, efter lektorernas enhälliga påstående. Doktor Rothman tog sig då på att kurera bägge slagen af lidande och försäkrade fadern heligt, att ibland alla i Vexiö studerande djeknar vore ingen enda som gåfve det hopp om sig som hans Carl; men ens vitnesbörd emot så mångas kunde icke göra sig gällande, förr än doktor Rothman utlät sig, att om icke fadern tänkte underhålla sonen, så ville han taga honom i sitt hus och på sin räkning föda honom och läsa för honom det ena året som ännu återstod, innan gossen med sina kamrater skulle flyttas till akademien. Och vidare lät han fadern veta, att lektorerna hade deruti rätt, att Carl aldrig kunde blifva prest, men att han deremot skulle blifva en namnkunnig doktor, som rätt så väl framdeles skulle föda sig, som någon prest.
Ett intyg, att gossen bättre än sina kamrater analyserade hebreiska och att han öfverträffade dem i teologiska insigter, skulle säkert varit angenämare för fadern, än dessa förespeglingar. Nu fogade dock äfven den unge sina böner till sin gynnares föreställningar. Hans böjelse, hans entusiastiska mod för sitt älsklingsstudium läto honom icke se de svåra utsigterna för framtiden. Han hade ofta hört af sin fader, att i ungdomen bör man lära det hvartill man har lust; och han bad nu om tillämpning af denna regel för egen räkning.
Föräldrarna gåfvo ändtligen efter, om än med föga tillfredsställelse. I synnerhet gick det modern till sinnes att nödgas uppgifva hoppet om att en gång få se sin son på predikstolen.
