Detta missnöje visade sig ännu länge efteråt. År 1718 ökades familjen genom födelsen af en andra son, Samuel Linné – den ende broder, den store Linné haft, jemte tre systrar. Då Carl afstått från den svarta rocken, ville modern åtminstone hafva den glädjen att se Samuel som prest. Han började följa sin broders exempel, att tycka mera om örter än om teologiska böcker. För att undertrycka hans böjelse, nekade modern honom tillgång till trädgården och förbjöd honom att samla växter. Lusten för naturvetenskap kunde dock icke heller hos honom utrotas och han gjorde sig på äldre dagar känd genom ett högst märkligt arbete öfver biskötseln, hvilket förskaffade honom hederstiteln »Bikungen». Likväl fogade han sig efter omständigheterna, så att han 1741 prestvigdes och sju år derefter, vid faderns död, utsågs till dennes efterträdare i Stenbrohults pastorat.
Nu var tiden inne, att Carl Linnæus, efter ett års enskild undervisning hos Rothman skulle med sina kamrater begifva sig till akademien. Den oegennyttige beskyddaren hade handledt honom i alla de delar af naturalhistorien, som han sjelf kände, men det var ingen lätt sak att lägga tygel på det unga snillet. Hvad de vanliga kunskapsämnena angick, hade lärjungen fortfarande ej någon smak för Ciceros orationer eller de latinska historieskrifvarnes krigsberättelser, men då Plinii skrifter öfver naturalhistorien framlades, blef honom snart romarnes språk lika kärt som den vetenskap hvilken afhandlades. Plinii korta och sinnrika uttryck tillämpades af ynglingen sjelf, och han förvärfvade sig på detta sätt den färdighet att uttrycka sig på latin, hvilken i framtiden blef honom till så stort gagn. Men snart insåg Rothman att tiden förspildes för hans skyddsling: och påyrkade derför hans afsändande till ett af rikets universitet.
Gymnasiets rektor gaf Carl Linnæus ett testimonium academicum af det innehåll, att »ungdomen vid skolorna kan liknas vid små träd uti en trädskola, der under tiden händer, fastän sällan, att unga träd, ehuru man på dem användt den största flit, icke arta sig, utan på allt sätt likna vilda stammar, men då de ändtligen blifva omsatta och transplanterade, förändra sin vilda
