III.
Återkomsten till Sverige. Bryderier i Stockholm.
Föredrag i vetenskapsakademien.
Det var i september 1738, som Linné, efter tre och ett halft års bortovaro från fosterlandet, anlände till Sveriges hufvudstad, der han nu ämnade att såsom läkare försörja sig. Men som han var allom obekant — skrifver han sjelf — vågade ingen det året att anförtro sitt kära lif uti hans händer, ja icke en gång sin hund, så att han ofta tviflade om sin fortkomst i riket. »Alla utskrattade mig för min botanik. Huru många sömnlösa nätter och mödosamma timmar jag derpå användt omtalade ingen, men huru jag blifvit tillintetgjord af Siegesbeck, utbasunade alla med en mun. Nå, tänkte jag, Äskulap förlänar allt godt, men Flora skänker blott Siegesbeckar. Jag öfvergaf botaniken och beslöt tusen gånger att tillintetgöra mina samlingar. Jag började praktisera men med mycket långsam framgång.» Han som allestädes utomlands blef ärad såsom en princeps botanicorum var hemma, enligt sitt eget uttryck, »såsom en Klimius, kommen ifrån underjordiska verlden, så att om Linnæus nu icke varit kär, hade han ofelbart åter utrest och lemnat Sverige».
Motgångarna fortforo ännu i början af 1739 och Haller sökte vinna honom åt Göttingen, i det han för Linnés räkning ville afstå sin egen läroplats. Redan i november 1738 skref han härom en inledande framställning med dessa ord:
»Ni, af hvilken Flora hoppas mer, än af någon annan botanist, skall draga fördel af en lyckligare ställning och återvända till ett blidare klimat! Kallar mitt fädernesland (Schweiz) mig
