nämligen, att din lilla åsna nu kan ersätta Rocinante och bära mig härifrån till någon borg, där jag kan bli skött för mina sår. Så mycket hellre som jag ej anser det för vanhederligt att rida pe sådant vis, emedan jag påminner mig hafva läst att, när den hederlige gubben Silenus, ledare och fosterfader åt löjets glada gud, höll sitt intåg i den hundraportade staden[1], red han till sin stora förnöjelse på en vacker åsna.» — »Det kan nog vara sant, och han måste väl hafva ridit så, som Ers Nåd säger, svarade Sancho; men det är stor skillnad på att rida och komma hängande tvärs öfver som en säck med sopor.» Härtill svarade D. Quijote: »Sår, som fås i strid, snarare gifva än borttaga heder. Därför, käre Panza, vill jag ej veta af något gensvar, utan, som jag sagt dig, res du dig upp så godt du kan, och sätt mig upp på din åsna på hvad vis du helst behagar, och låtom oss bryta upp härifrån, innan natten kommer och öfverfaller oss på detta obebodda ställe.» — »Ja, men jag har hört Ers Nåd säga, menade Sancho, att det just är vandrande riddares sätt att större delen af året sofva i ödemarker och obygder, och att de räkna det för en stor lycka.» — »Det är, när de ej förmå mera, sade D. Quijote, eller när de äro förälskade; och så sant är detta, att det funnits den riddare, som tillbragt två år på en klippa, i solsken och mörker och luftens oblidhet, utan att hans härskarinna visste af det. En sådan var Amadis, när han under namn af Beltenebrós[2] slog sig ned på Armodsklippan, jag vet ej om för åtta år eller åtta månader, ty jag har icke riktigt reda på räkningen; nog af, han vistades där och gjorde bot för jag vet ej hvilket missnöje, som fröken Oriana visat honom. Men låtom oss nu lämna detta, Sancho, och gör dig färdig, innan någon ofärd händer åsnan, liksom Rocinante.»
— »Det voro väl också fan! sade Sancho och, frampustande trettio ack och ve och sextio suckar och hundratjugu eder och förbannelser öfver den, som bragt honom dit, reste han på sig, men blef stående på halfva vägen så krokig som en sprättbåge, utan att kunna räta ut sig riktigt. Trots all denna vedermöda betslade han dock upp sin åsna, som också hade kommit något ur de vanliga tagen genom dagens stora frihet, och hjälpte sedan upp Rocinante, som, om han haft tunga att beklaga sig, säkerligen icke skulle däruti ha stått efter Sancho eller sin herre. Ändtligen fick Sancho D. Quijote upp på åsnan, kopplade fast Rocinante bakom denna, och ledande åsnan vid grimman, tog han vägen ungefär åt det håll han trodde stora landsvägen ligga; och han hade ännu icke gått
- ↑ Den hundraportade staden är Thebe i Egypten, och Cervantes begår således det misstaget att förblanda detta Thebe med det, som låg i Beotien i Grekland; ty det är denna senare stad, i hvilken sagan låter Backi fosterfader Silenus hålla sitt intåg.
- ↑ Beltenebrós = den sköne mörklagde.
