Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
125

att jag hoppas aldrig i mitt lif få maken? Olycklig jag och den moder, som födde mig! jag är ju icke någon vandrande riddare och tänker aldrig bli det, och ändå drabbar mig den största delen af allt hvad som går galet för oss!» — »Jaså, du har också fått stryk?» svarade D. Quijote. — »Ve öfver hela min släkt! har jag icke redan sagt er, att så är?» sade Sancho. — »Var icke ledsen för det, min vän, svarade D. Quijote, ty nu skall jag tillreda den kostliga balsamen, med hvilken vi skola blifva friska på ett ögonblick.»

Härunder hade landridaren fått eld på lampan och kom in för att se efter den mannen, som han tog för att vara död, och, när Sancho såg honom inträda och märkte att han var i skjortan, med nattmössa på hufvudet och lampan i handen och mycket ond att påse, frågade han sin husbonde: »Käre herre, månne detta tilläfventyrs kan vara den förtrollade moren, som kommer igen för att ge oss ännu en afbasning, i fall han råkat glömma något förra gången?» — »Moren kan det icke vara, svarade D. Quijote, ty de förtrollade låta icke se sig af någon.» — »Låta de icke se sig, så låta de känna sig, sade Sancho; det kan min rygg intyga.» — »Det kunde äfven min rygg, svarade D. Quijote; men det är icke tillräcklig anledning för att tro, att den som här synes är den förtrollade moren.»

Landridaren kom närmare och, när han träffade dem i så lugnt sampråk, vardt han helt förbluffad. Visserligen är det sant, att D. Quijote ännu låg med näsan i vädret, utan att kunna röra sig, sönderslagen och full med plåsterlappar som han var. Landridaren gick fram till honom och sade: »Nå, hur står det till, min gode man?» — »Jag skulle hafva uttryckt mig mera belefvadt, om jag varit som ni, svarade D. Quijote; brukas det här på trakten att på sådant vis tilltala vandrande riddare, ni drummel?»

Landridaren, som såg sig bemötas så illa af en man med så jämmerligt utseende, kunde icke fördraga det, utan lyfte upp lampan med all dess olja och kastade den i hufvudet på D. Quijote, så att denne fick ett rätt svårt sår där. När nu det vardt alldeles mörkt, gick han strax ut igen, och Sancho Panza sade: »Utan tvifvel, herre, är detta den förtrollade moren, och det är nog åt andra han gömmer skatten, och för oss har han bara slag med knytnäfvar och lampor.» — »Så är det, svarade D. Quijote, och det är ej värdt att bry sig om de här trollerihistorierna eller harmas och förargas öfver dem, ty, eftersom de äro osynliga och blott spökgestalter, skola vi