126
icke få fatt i någon att hämnas på, hur mycket vi än bjuda till. Stig upp, om du kan, Sancho, och kalla hit borgfogden och laga, att jag får något olja, vin, salt och rosmarin för att tillreda den hälsobringande balsamen[1]; jag tror mig sannerligen nu behöfva den rätt väl, ty det blöder starkt ur såret, som detta spöket gaf mig.»
Sancho steg upp med stor smärta i knotorna och trefvade sig i mörkret fram till värdens rum och, då han stötte på landridaren, som stod och lyddes huru det gick för hans fiende, sade han till honom: »Käre herre, hvem ni än må vara, visa oss den ynnesten och välgärningen att ge oss något rosmarin, olja, salt och vin, som behöfs för att kurera en af de bästa vandrandre riddare på jorden, hvilken ligger där i sängen illa sårad af den förtrollade moren, som håller till här i värdshuset.» När landridaren hörde sådant, höll han honom för en förryckt människa, och, som det redan började dagas, öppnade han värdshusporten och, ropande på värden, sade han honom den hedersmannens åstundan. Värdshusvärden lämnade honom allt hvad han begärde, och Sancho bar det till D. Quijote, som satt och höll sig med båda händerna för hufvudet, jämrande sig öfver smärtan af slaget med lampan, hvilket dock ej hade gjort honom något värre än att det drifvit upp ett par tämligen stora bulor, och hvad han tog för blod var endast svett, som ångesten öfver det utståndna missödet afpressade honom. Emellertid, han tog sina läkemedel, blandade dem tillsamman, rörde om dem och kokade dem en god stund, tills han tyckte, att de voro färdiga. Därpå bad han om en flaska att hälla drycken på, och, som det icke fanns någon sådan på värdshuset, beslöt han att slå den på ett oljekärl af järnbleck, som värden gaf honom till behaglig föräring; och sedan läste han öfver kruset mer än åttio Fader Vår och lika många Ave Maria och andra böner, och för hvarje ord slog han ett kors, liksom när man signar sig. Vid allt detta voro Sancho, värden och landridaren tillstädes, ty mulåsnedrifvaren höll i all tysthet på sköta om sina ök. När allt var färdigt, ville han själf genast göra försöket med den, som han inbillade sig, förträffliga balsamens kraft, och drack därför af hvad som icke rymdes i kruset, utan var kvar i grytan efter kokningen, ungefär ett halfstop, och knappt hade han sväljt ned det, när han började att kasta upp så våldsamt, att ingenting stannade kvar i magen, och af våndan och ansträngningen vid uppkastandet fick han en den ymnigaste svettning, hvarför han sade till om, att man skulle hölja på
- ↑ I ingen af de gamla riddareböckerna och romanerna finnes nägon beskrifning på, huru denna balsam var sammansatt, och lika litet känner man, att några särskilda källor i sådant hänseende stått författaren till buds. Det är alltså troligt, att Cervantes själf uppfunnit receptet till den märkvärdiga brygden.
