honom och lämna honom ensam. Så skedde, och han sof i dryga tre timmar, efter hvilkas förlopp han uppvaknade och kände sig lätt i hela kroppen och så pass mycket bättre från sina skador, att han ansåg sig alldeles frisk och på fullt allvar trodde sig hafva fått den rätta Fierabras-balsamen, och att med ett sådant läkemedel han hädanefter kunde inlåta sig 1 alla slags tvister, strider och slagsmål, hur farliga de än månde vara.
Sancho Panza, som äfven räknade sin herres bättring för ett underverk, bad honom att få hvad som återstod i grytan, hvilket ej var så litet. D. Quijote beviljade honom det, och Sancho fattade grytan med båda händerna, och med stark tro och ännu starkare lystnad förde han den till munnen och kolkade i sig föga mindre än sin herre. Men nu var det så, att den stackars Sanchos mage icke måtte hafva varit lika finkänslig som hans herres, och, innan det för honom kom till uppkastning, ansattes han därför af sådana plågor och kväljningar med så mycken kallsvett och mattighet, att han fullt och fast trodde, att hans sista stund var kommen, och i sin jämmer och uselhet förbannade både balsamen och den bof, som gifvit honom den.
När D. Quijote såg honom så illa däran, sade han till honom; »Jag tror, Sancho, att allt detta elände har du fått därför, att du ej är slagen till riddare, ty jag är af den mening, att denna dryck måtte icke gagna dem, som ej äro det.» — »Om Ers Nåd visste det, genmälde Sancho, så, Gud hjälpe mig och hela min släkt! hvarför tillät ni mig då att smaka den?»
I samma ögonblick gjorde drycken sin verkan, och den arme vapendragaren började att få aflopp genom båda öppningarna med sådan fart, att hvarken vassmattan, på hvilken han åter kastat sig ned, eller blångarnstäcket, som han dragit öfver sig, någonsin mera kunde begagnas. Han svettades både varmt och kallt med sådana frossbrytningar och krampanfall, att icke blott han själf, utan alla de undra trodde, att det skulle bli alldeles slut med honom. Detta magoväder och illamående räckte nära på i två timmar, efter hvilkas förlopp han ingalunda vardt bra som sin herre, utan så usel och eländig, att han icke kunde stå på sina ben.
Don Quijote däremot, hvilken, som sagdt, kände sig lätttad och frisk, ville genast begifva sig af för att söka äfventyr, emedan han tyckte, att all den tid han där kvarstannade vore förlorad för världen och alla dem i världen, som behöfde hans hjälp
