och klokaste efter mitt ringa begrepp vore att nu, då tiden är inne att sörja för skörden och sköta om landtbruket, vända om hem och låta bli att flacka omkring och komma så att säga ur askan i elden[1].»
— »Huru föga du begriper af riddarevärf, Sancho! genmälde D. Quijote. Tig och tåla dig, ty den dag varder kommande, då du ögonskenligen får se, huru hedrande det är att öfva detta kall. Hvarom icke, så säg mig: hvilken större tillfredsställelse kan finnas i världen eller hvilket nöje kan förliknas med det att vinna en strid och det att besegra sin fiende? Helt säkert intet.» — »Det måtte väl vara så, svarade Sancho, fastän jag ej känner det; jag vet bara att, allt sedan vi blifvit vandrande riddare eller Ers Nåd blifvit det, (ty det är inte värdt att jag räknar mig till ett så ärofullt sällskap,) hafva vi aldrig vunnit någon strid, om det icke skulle vara den mot biskayern, och äfven den kom Ers Nåd ifrån med mistning af halfva hjälmen och halfva örat. Sedan dess har det ej vankats annat än stryk och mer stryk och knytnäfslag på knytnäfslag, hvarvid jag ligger öfver på det viset att jag blifvit hissad och att det vederfarits mig af förtrollade personer, som jag ej kan taga någon hämnd på, så att jag åtminstone finge erfara, hur stort nöje det kan vara att besegra sin fiende, som Ers Nåd säger.» — Det är just hvad som grämer mig och som äfven bör gräma dig, Sancho, svarade D. Quijote; men hädanefter skall jag vara betänkt på att hafva mig till handa ett så mästerligt arbetadt svärd, att intet slags förtrollning biter på den som bär det, och det skulle till och med kunna hända, att lyckan skaffade mig det som tillhörde Amadis, när han kallade sig Riddaren af det Flammande Svärdet[2]. Det var ett af de bästa svärd, som någonsin en riddare haft i världen, ty, utom det att det hade nämnda egenskap, var det hvasst som en rakknif, och det fanns ingen rustning, huru stark och förtrollad den än måtte vara, som kunde motstå det.» — »Jag har sådan tur, jag, sade Sancho, att, om än så skedde och Ers Nåd komme öfver ett slikt svärd, skulle det, liksom balsamen, bara båta och gagna dem, som blifvit slagna till riddare; men vapendrsgarna, dem kan det få gå rakt åt fanders för!» — »Det skall du ej vara rädd för, Sancho, sade D. Quijote; bättre skall Himlen behandla dig!»
Med sådana samtal voro D. Quijote och hans vapendragare upptagna, när D. Quijote märkte, att på den väg de färdades ett stort och tätt moln af damm kom emot dem, och,
- ↑ Ur oskan i elden. Det spanska ordstäfvet lyder: de Ceca en Meca y de zoca en colodra. Ceca kallades af muselmännen den ryktbara moskéen, numera domkyrkan i Córdoba; den var en mycket besökt vallfartsort, liksom äfven den heliga staden Mekka i Arabien, och däraf förklaras talesättet, som betyder ett oupphörligt kringflackande från det ena stället till det andra. Den senare delen af ordstäfvet är till sitt ursprung dunklare, men betydelsen är den, som angifvits i öfversättningen.
- ↑ Riddare af det Flammande Svärdet. Denne var icke Amadís af Gallien, utan hans sonson Amadís af Grekland.
