134
som han fick se det, vände han sig mot Sancho och sade: »Detta, o Sancho, är den dag, på hvilken det kommer att visa sig, hvad godt ödet har i behåll åt mig; detta är den dag, säger jag, på hvilken så kraftigt som någonsin min arms tapperhet skall visa sig och på hvilken jag ämnar utföra dåd, som komma att stå upptecknade i ryktets bok under alla kommande sekler. Ser du dammolnet, som uppstiger där borta, Sancho? Nå väl, det uppröres till sådan täthet af en ofantlig krigshär, som, bestående af skilda och otaliga folkslag, kommer tågande hitåt.» — »I sådant fall måste det vara två, sade Sancho, ty här åt motsatta hållet höjer sig på samma vis ett liknande dammoln.»
D. Quijote betraktade det ånyo och, när han såg, att så förhöll sig, vardt han öfvermåttan glad och trodde alldeles säkert, att det var två krigshärar, som kommo för att angripa hvarandra och drabba tillsamman midt på den vidsträckta slätten; ty hvar timme och stund var hans inbillning full af dessa strider, förtrollningar, händelser, ursinniga företag, kärleksäfventyr och utmaningar, som förekomma i riddareböckerna, och allt hvad han talade, tänkte eller gjorde, gick ut på liknande saker. Dammet, som han såg, upprördes af två stora hjordar af får och baggar, hvilka kommo på denna samma väg från två olika håll och som för dammets skull icke kunde urskiljas, tills de kommo helt nära; men D. Quijote påstod med sådan tvärsäkerhet att det var två krigshärar, att till sist Sancho verkligen trodde det och sade till honom: »Nå, hvad skola vi då göra, nådige herre?» — »Hvad vi skola göra? svarade D. Quijote; naturligtvis bistå och hjälpa de nödställda och i trångmål stadda. Och du skall veta, Sancho, att den hären, som kommer rakt emot oss, honom leder och anför den store kejsaren Alifanfaron, som råder öfver den stora ön Trapobana[1]; den andra, som tågar bakom mig, tillhör hans fiende Garamanternas konung[2], Pentapolin med den uppkaflade ärmen, emedan han alltid går i striden med blottad högerarm.»
— »Men hvarför äro dessa båda herrar så onda på hvarandra?» sporde Sancho. — »Det äro de, svarade D. Quijote, därför att denne Alifanfaron är en hårdnackad hedning och har förälskat sig i Pentapolins dotter, som är en mycket fager och därtill mycket älskvärd dam, och hon är kristen, och hennes fader vill icke gifva henne åt den hedniske konungen, om han icke först öfvergifver sin falske profet Muhammeds religion och omvänder sig till hennes.» — »Vid mitt skägg, utbrast
