Sancho, gör inte Pentapolin alldeles rätt, och jag vill hjälpa honom allt hvad jag förmår.» — »Däruti gör du hvad som är din plikt, Sancho, sade D. Quijote, ty för att inlåta sig i dylika strider fordras icke att vara slagen till riddare.» — »Det kan jag väl förstå, svarade Sancho; men hvar skola vi göra af åsnan, så att vi kunna vara säkra på att få reda på henne, när handgemänget är öfver? ty att dra i strid ridande på ett sådant djur har, som jag tror, allt hittills icke varit brukligt.» — »Hvad du kan göra, är att låta henne taga sig fram på egen hand, antingen hon nu kommer bort eller icke; ty vi komma att få så många hästar, sedan vi väl blifvit segrare, att till och med Rocinante löper fara, att jag byter bort honom mot en annan häst. Men var nu uppmärksam och se noga på, ty jag vill ge dig besked om de förnämsta riddare, som befinna sig i båda härarna; och, på det du bättre må kunna se och iakttaga dem, så låtom oss gå afsides upp på kullen här bredvid, hvarifrån de två härarna böra kunna tydligt urskiljas.»
De gjorde så och intogo plats på en liten höjd, hvarifrån man ganska väl skulle kunnat se de båda fårskockarna, som för D. Quijote blefvo till krigshärar, om icke de af dem upprörda dammhvirflarne hade ända till blindhet grumlat åskådarnes syn; men det oaktadt såg han i sin inbillning hvad som hvarken kunde ses eller ens fanns, och började med hög stämma orda som följer: »Den riddaren, som du ser där borta med den gula rustningen och som för i skölden ett krönt lejon liggande för en ungmös fötter, är den tappre Laurcalco, herre till Silfverbryggan. Den andre, han i rustningen med guldblommor och som för i skölden tre silfverkronor i blått fält, är den fruktade Micocolembo, storhertig af Quirocien. Den med de jättelika Jemmarna, som står till höger om honom, är den aldrig ängslige Brandabarbaran af Boliche, härskare öfver de tre Arabierna[1], som till rustning har det bekanta ormskinnet, och till sköld en dörr, hvilken, efter hvad ryktet mäler, är en af dem, som tillhörde det tempel, som Simson kullkastade, när han genom sin död hämnades sina fiender[2]. Men vänd nu dina ögon åt det här andra hållet, så skall du rakt fram och i spetsen för den andra krigshären få se den alltid segrande och oöfvervinnelige Timonel af Carcajona, furste till Nya Biscaya, hvars rustning är skiftad i blått, grönt, hvitt och gult och som för i skölden en förgylld katt i mörkrödt fält med en inskrift, som lyder Miau, hvilket är början af namnet på hans dame, som efter hvad det säges, är den
- ↑ Härskare öfver de tre Arabierna. Man indelade nämligen fordom Arabien i tre delar: det öde, det steniga och det lyckliga Arabien.
- ↑ Det har anmärkts, att Cervantes — eller väl snarare D. Quijote — här förblandar ett och annat. Den byggnad Simson kullkastade betecknas icke som något tempel, utan som ett hus, och om dörrarna till detta tempel eller hus talas ingenstädes i Simsons historia, utan om stadsporten i Gasa, som den judiske Herkules lyfte af och bar upp på berget Hebron.
