136
oförlikneliga Miaulina, dotter till hertig Alfeñiquén af Algarve. Den andre, som belastar och nedtrycker ryggen på sin väldiga stridshäst och som bär en snöhvit rustning med omålad sköld utan något märke[1], är en nyslagen riddare af fransk börd vid namn Peter Papie, herre till friherrskapen Utrique. Den här åter, som stöter sina järnbeslagna hälar i sidorna på den där brokiga och lätta zebran och som för blå stormhattar i vapnet, är den mäktige hertigen af Nerbia, Espartafilado till Lund, som till sköldemärke har ett sparrisstånd med ett valspråk på kastilianska, hvilket lyder: Rastrea mi suerte (efterforska mitt öde)».
På detta vis höll han i med att att uppnämna för honom många riddare[2] af de båda härarna, som han skådade i sin inbillning, och åt alla gaf han på fri hand deras rustningar, färger, sköldemärken och valspråk, hänförd af sin oerhörda galenskaps uppfinningsrikhet, och utan att stanna fortsatte han: »Denna skaran midt framför oss utgöres och består af folk ur skilda nationer: här äro de som dricka den ryktbara Xanthusflodens milda vatten; bergsbor som trampa de massyliska fälten[3]; de som i Lyckliga Arabien sikta finaste guld; de som fröjda sig åt den klara Thermodons[4] härliga och friska strandmarker; de som på många olika sätt åderlåta den guldförande Paktolus[5]; de i löften opålitliga Numiderna; Perserna med pil och båge och berömda därför; Parterna, Mederna, som strida flyende; Araberna med flyttbara tjäll; de lika grymma som ljusletta Skyterna; Etioperna med genomborrade läppar, och andra folkslag utan tal, hvilkas ansikten jag ser och känner, fastän jag ej kan påminna mig deras namn. I den här andra skaran komma de som dricka den olivrika Betis’[6] kristallklara vågor; de som två sina anleten glatta i den alltid lika rika och guldskimrande Tajos böljor; de som njuta den gudasköna Genils[7] fruktbringande vatten; de som trampa de tartessiska fälten[8] med deras ymniga beten; de som förlusta sig på de elyseiska ängarna vid Jeréz; La-Mancha-borna, förmögna och bekransade med ljusa ax; de i järn klädda, urgamla kvarlefvor af gotiskt blod; de som bada sig i den för sitt lugna lopp bekanta Pisuerga[9]; de som valla sin boskap på de vidsträckta betesmarkerna utefter den slingrande och för sitt dolda lopp berömda Guadiana[10]; de som darra af köld på de skogbevuxna Pyrenéerna och de höga Apenninernas snötäckta toppar; kort sagdt, så många som hela Europa i sig rymmer och innesluter.»
- ↑ Omålad sköld utan något märke brukades någon tid af »de unga», d. v. s. sådana som nyss blifvit riddare, nybegynnarna i riddarevärf. På spanska användes här uttrycket escudo blanco, hvilket icke betyder att skölden var hvit, utan blott att den icke var målad med sköldemärke, såsom äfven Littré förklarar det motsvarande franska uttrycket armes blanches = »les armes d’un jeune chevalier dont l’écu n’était chargé d’aucune armoirie».
- ↑ De namn, som de af D. Quijote uppräknade riddarne föra, äro, efter hvad man tror sig veta, icke tagna alldeles på måfå. Bland dem finnes t. ex. bokstafligen namnet på en man, som var samtidig med Cervantes; detta var en puckelryggig fransman Peter Papin, hvilken hade en bod i Calle de la sierpe, (ormgatan), en gata som af ålder varit ett tillhåll för köpmän och Evas döttrar och som än i dag är stadens viktigaste affärsgata. Denne Peter Papin omtalas äfven i ett lustspel af Cervantes för sin handel med spelkort och sitt umgänge med tvetydiga fruntimmer. Om nu bland så många diktade namn författaren upptagit det oförändrade namnet på en illa beryktad fransk puttelkrämare, så ligger den förmodan nära till hands, att äfven de andra hafva sin personliga betydelse, och en lärd spanjor, D. Aureliano Fernandez Guerra y Orbes har häröfver anställt vidlyftiga undersökningar, som ledt till åtskilliga ganska intressanta resultat. Då emellertid dessa icke kunna hafva synnerligt intresse för läsare, som både i rum och tid äro så långt skilda från Cervantes, må det vara nog alt hänvisa dem, som önska närmare upplysningar härom, till Ensayo de una biblioteca española (som finnes på K. Biblioteket i Stockholm) I, 1305, där herr Guerras undersökningar finnas intagna, eller till Braunfels’ tyska öfversättning af D. Quijote, i hvilken förekommer en redogörelse för det hufvudsakliga innehållet däraf.
- ↑ De massyliska fälten i norra Afrika, ej att förblandas med fälten kring Marseille (Massilia).
- ↑ Thérmodon, en flod i Kappadocien, som utfaller i Svarta hafvet. Vid dess stränder lära amazonerna hafva hållit till (Vergils Eneid X, 141), och i riddarböckerna omtalades ofta så väl krigen mot dem som floden Thermodon.
- ↑ Paktólus, en bekant flod i Lydien, ur hvilken vaskades guld.
- ↑ Betis, nu Gualdalquivir, med stora olivskogar längs stränderna.
- ↑ Genil, en flod i Andalusien, som vid Granada upptager Darro och sedan utfaller i Guadalquivir. Cervantes kallar honom med rätta gudaskön för det härliga landskap, som han genomflyter.
- ↑ De tarlessiska fälten = nejden omkring Tartessus, en gammal fenicisk stad i södra Spanien (i trakten af Cádiz), men som redan på Romarnes tid var försvunnen.
- ↑ Pisuerga, biflod till Duero.
- ↑ Guadiana försvinner under en sträcka af sitt lopp och framträder sedan åter i dagen vid ett ställe, som kallas los Ojos de Guadiana = Guadianas ögon.
