Bevare mig väl! huru många länder han uppräknade, huru många folkslag han namngaf, hvarvid han med beundransvärd färdighet åt hvart och ett gaf dess egendomliga kännetecken, alldeles upptagen af och försjunken i det han läst i sina lögnaktiga böcker. Sancho Panza ägnade hela sin uppmärksamhet åt hans ord utan att själf säga ett enda, och emellanåt vände han på hufvudet för att se efter, om han kunde varsna de riddare och jättar som hans herre uppnämnde; men, när han icke upptäckte någon, sade han: »Nådige herre, hin anamme om här vidt och bredt synes någon enda af alla de män, jättar och riddare, som Ers Nåd uppräknar; åtminstone kan jag ej se dem. Kanhända är alltsammans trolleri, liksom spökena i natt.» — »Hur kan du säga det?» svarade D. Quijote; hör du icke hästarnes gnäggande, trumpeternas smattrande och trummornas dån?» — »Jag hör ingenting, mälde Sancho, utom mycket bräkande af får och gumsar»; och det var sant, ty nu kommo båda hjordarna närmare. — »Du är rädd, Sancho, sade D. Quijote, och det gör att du hvarken ser eller hör riktigt, ty en af rädslans verkningar är att förvirra sinnena, så att tingen icke te sig sådana de äro; om du nu är så rädd, så drag dig undan och lämna mig ensam, ty ensam är jag man att gifva seger åt den sidan, hvilken jag skänker mitt bistånd.»
Sägande detta gaf han Rocinante sporrarna, och med lansen lagd till anfall stormade han som en blixt utför höjden. Sancho skrek till honom: »Vänd om, Ers Nåd, herr D. Quijote, ty vid Gud är det icke baggar och får ni ämnar angripa; vänd om! Ve den fader, som aflat mig! Hvad är detta för dårskap! Se, här finnes ju hvarken någon jätte eller riddare, ej heller några kattor eller rustningar eller sköldar, vare sig skiftade eller hela, och inga stormhattar, hvarken blåa eller af någon annan satans färg. Hvad tar ni er till? Ack, jag arme syndare!»
Men det oaktadt vände D. Quijote icke om, utan han gick på och ropade med hög röst: »Hej, I riddare, som tjänen och kämpen under den manhaftige kejsar Pentopolins med den uppkaflade armen fanor, följen mig alla, så skolen I få se, buru lätt jag skaffar honom bämnd öfver hans fiende Alifanfarón af Trapobana.» Med dessa ord trängde han fram midt i fårskocken och började att anfäkta dem med lansen så modigt och oförskräckt, som om han verkligen anfallit sina dödsfiender. Herdarna och vallhjonen, som kommo med hjordarna, skreko till honom att icke göra så; men, när de sågo att det icke hjälpte, spände de loss sina slungor och började
