138
låta knytnäfstora stenar hvina om öronen på honom. D. Quijote brydde sig ej om stenarna, utan sprängde omkring åt alla håll och ropade: »Hvar är du, öfvermodige Alifanfarón? Kom hit till mig, som är en ensam riddare, den där önskar att man mot man pröfva dina krafter och taga ditt lif till straff för det onda du tillfogar den tappre Pentapolín Garamanten.»
I detsamma kom en kiselsten, som träffade honom i ena sidan och begrof två refben i kroppen på honom. När han märkte sig så illa åtgången, tviflade han icke, att han var träffad till döds eller illa sårad, och, påminnande sig sin hälsodryck, framtog han kruset, satte det för munnen och begynte att tappa innehållet i magen; men, innan han hunnit hälla i sig så mycket som enligt hans tanke var nog, kom ännu en krakmandel och träffade honom så ordentligt på handen och kruset, att den slog detta i kras, i förbifarten tog tre, fyra framtänder och oxeltänder ur hans mun och illa krossade två fingrar på handen. Så pass tog det första kastet och så pass det andra, att den stackars riddaren ej kunde annat än ramla ned af hästen. Herdarne gingo fram till honom, och, i den tron att de hade slagit ihjäl honom, samlade de i största hast tillhopa sin hjord, medtogo de döda kräken, som väl hunno till sju, och gåfvo sig i väg utan vidare undersökning.
Hela denna tid stod Sancho uppe på backen och åskådade sin herres dårskaper, slet sig i skägget och förbannade den tid och den stund, då ödet låtit honom göra hans bekantskap. När han sedan såg honom ligga fallen till marken och märkte, att herdarna hade dragit sina färde, gick han ned från backen och fram till honom, fann honom i mycket bedröfligt tillstånd, ehuru han icke mistat sansen, och sade till honom: »Var det icke det jag sade, herr D. Quijote, att ni skulle vända om, ty de, som ni ämnade anfalla, voro inga krigshärar, utan fårhjordar!» — »Hvad nu då! det kan den där bofven till trollkarl, min fiende, ställa till genom att borttaga och förvända synen! Vet, Sancho, att för sådana som han är det en mycket lätt sak att låta oss skåda hvad de vilja, och denne min ondskefulle förföljare, afundsam öfver den ära han såg att jag skulle komma att vinna i denna strid, har förbytt fiendeskarorna till fårhjordar. Och därest du ej tror det, Sancho, så, vid mitt lif! gör åtminstone en sak, på det du må komma ur din villfarelse och inse att jag talar sanning: sitt upp på din åsna och följ sakta efter dem, så skall få du se, att, när de kommit ett stycke härifrån, återvända de till hvad de förut voro, upphöra att vara baggar och blifva riktiga människor,
