sådana jag först beskref dem för dig. Men aflägsna dig icke just nu, ty jag behöfver din hjälp och vård; kom hit och se efter, huru många oxel- och framtänder som fattas mig, ty det kännes som om jag ej hade en enda kvar i munnen.»
Sancho gick fram så nära, att han nästan kom med ögonen in i hans mun. Detta skedde, när balsamen redan hade gjort sin verkan i D. Quijotes mage, och, just som Sancho närmade sig för att titta honom i munnen, uppkastade riddaren våldsammare, än om det aflossats ur ett gevär, allt hvad han hade inombords och gaf det rakt i ansiktet på den medlidsamme vapendragaren. »Heliga Jungfru! sade Sancho, hvad var det som nu hände mig? Utan tvifvel är den syndaren sårad till döds, efter det forsar blod ur munnen på honom.» Men vid det han såg nogare på saken, märkte han af färg, smak och lukt, att det icke var blod, utan balsamen ur kruset som han sett honom dricka; och det påkom honom ett sådant äckel, att hans mage vände sig ut och in, och han gaf ifrån sig allt sitt innanmäte på sin egen herre, så att båda blefvo riktigt utmärkt prydliga. Sancho sprang till sin åsna för att ur tvärpåsen hämta något att torka sig med samt hjälpmedel åt sin husbonde, men, när han icke fann den, var han nära att mista förståndet: han förbannade sig ånyo och föresatte sig i sitt hjärta att öfvergifva sin herre och återvända hem, äfven om han skulle förlora lönen för den tid han tjänat och hoppet om ståthållarskapet öfver den utlofvade ön.
Under tiden reste sig D. Quijote, och, med vänstra handen för munnen, på det icke tänderna alldeles skulle falla ut, fattade han med den andra Rocinantes tyglar, hvilken på hela tiden icke hade rört sig från sin herres sida, (så trogen och sedig var han,) och gick till sin vapendragare, som stod lutad öfver åsnan med handen öfver kinden, lik en i sina tankar alldeles fördjupad människa. När D. Quijote såg honom på detta vis med tecken till så stor dysterhet, sade han till honom: »Vet, Sancho, att ingen människa är för mer än en annan, om hon icke uträttar mer än en annan. Alla dessa stormbyar, som träffa oss, äro tecken till att vi snart få vackert väder och att det kommer att gå oss väl, ty det är icke möjligt att vare sig lycka eller olycka blir långvarig, och däraf följer att, då olyckan räckt så länge, är lyckan nu i antågande, så att du bör icke ängslas för de missöden, som vederfaras mig, efter du ändå ej drabbas däraf.»
— »Hvad för slag? svarade Sancho! den som de hissade i går, var det kanske någon annan än min faders son? och
