bodda och ogästvänliga trakt ingen människa syntes till, af hvilken man kunnat få upplysningar, tänkte han blott på att komma vidare och tog den väg Rocinante ville, det vill säga där denne bäst kunde gå fram, hvarvid han ständigt inbillade sig, att i dessa snåruppfyllda vildmarker något sällsamt äfventyr ej kunde uteblifva.
Vid det han sålunda färdades i dessa tankar, fick han uppe på en kulle, som visade sig för hans ögon, se en människa, som med märkvärdig vighet hoppade från klippa till klippa och från buske till buske. Han tyckte sig märka att mannen var halfnaken, med tätt svart skägg, tjockt och tofvigt hår, samt barfotad och barbent; han bar kortbyxor, som sågo ut att vara af gulbrunt sammet, men som voro så i trasor att man på många ställen såg bara skinnet; hufvudet hade han obetäckt. Ehuru han sprang förbi med den vighet, som nyss nämndes, såg och märkte Riddaren af den Sorgliga Skepnaden alla dessa enskildheter; men, fastän han försökte, kunde han ej skynda efter honom, ty Rocinantes svaga kraft var det ej gifvet att komma fort på så besvärlig mark, isynnerhet som han af naturen var trögfotad och bekväm af sig.
D. Quijote förmodade genast, att detta vore ägaren till sadeldynan och kappsäcken, och föresatte sig att uppsöka honom, om han så skulle vandra i dessa berg ett helt år, innan han hunne honom. Han befallde därför Sancho, att gå gent öfver berget på ena hållet, så skulle han själf rida på den andra, och så skulle de kanske medelst denna åtgärd stöta på mannen, som med sådan brådska hade gifvit sig undan för dem.
— »Det kan jag ej göra, svarade Sancho, ty, så fort jag blir skild från Ers Nåd, kommer genast rädslan och anfaller mig med tusen slags skräckbilder och syner, och må hvad jag nu säger lända er till efterrättelse, på det ni hädanefter ej med en fingersbredd må aflägsna mig ur er närvaro.» — »Det får bli så då, sade han af den Sorgliga Skepnaden, och jag är rätt nöjd, att du förlitar dig på mitt mod, hvilket icke skall lämna dig i sticket, äfven om din själ lämnar kroppen i sticket. Följ nu efter mig steg för steg eller huru du kan, och gör dina ögon till lyktor; vi skola gå omkring det här berget, och kanske påträffa vi då den där mannen vi sågo och som otvifvelaktigt är ägaren till vårt fynd.» Härtill svarade Sancho: »Mycket bättre vore det att ej söka efter honom, ty, om vi finna honom och han måhända är ägaren till pengarna, så är det klart att jag får lof att lämna igen dem, och därför vore
