226
älskad af de goda. En vandrande riddare är jag, men ej af dem hvilkas namn ryktet aldrig ihågkommit för att föreviga dem i sin minnesbok, utan af dem som, till trots och föragelse för afunden själf och för alla de mager som Persien, de bramaner som Indien, och de gymnosofister[1] som Etiopien fostrat, skola inskrifva sitt namn i odödlighetens tempel, att det måga tjäna kommande tidehvarf till förebild och mönster, hvaraf vandrande riddare måga kunna se den vandel de böra följa, om de vilja hinna till krigaryrkets höjd och ärofulla spets.»
— »Sant är hvad herr D. Quijote af La Mancha säger inföll nu kyrkoherden, ty han färdas förtrollad i denna vagn. icke genom något sitt förvållande och sina synder, utan genom deras elakhet, för hvilka dygden är en galenskap och tapperheten en förargelse. Denne man, señor, är Riddaren af Den Sorgliga Skepnaden, hvars namn ni kanske redan någon gång hört och hvars dråpliga bedrifter och stora dåd skola ristas i hård metall och oförgänglig marmor, huru mycket än afunden må anstränga sig att fördunkla, och ondskan att fördölja den.»
När domherren hörde den fångne och den frie tala i samma ton, var han färdig att korsa sig af förvåning och kunde icke begripa hvad som hade händt dem[2], och i samma förundran föllo alla de som voro i hans följe. Under tiden hade Sancho Panza kommit fram för att höra samtalet, och för att styra allt till rätta sade han: »Nu, mina herrar, må ni tycka bra om mig eller illa om mig för hvad jag kommer att säga, men saken är den att min herre D. Quijote är lika mycket förtrollad som mor min; han har sitt fulla förstånd, han äter och dricker och förrättar sina behof som andra människor och som han förrättade dem i går, innan man burade in honom. Och, när så är, hur vill man då inbilla mig att han är förtrollad? Jag har ju hört sägas af många att förtrollade personer hvarken äta eller sofva eller tala, och min herre däremot, om man inte hindrar honom, kan tala mer än trettio advokater.» Därpå vände han sig till kyrkoherden, såg på honom och fortsatte: »Ack, herr kyrkoherde, herr kyrkoherde! Trodde Ers Nåd att jag ej känt igen er? och tror ni nu kanske att jag inte förstår och gissar hvart det syftar med de här nya förtrollningarna? Så må ni då veta att jag känner igen er, huru mycket ni än skyler ansiktet, och må ni veta att jag förstår er, huru mycket ni än döljer edra konster. Kort sagdt, där afund råder kan dygden ej
- ↑ Magerna voro egentligen Persiens präster och lagkunniga; bramanerna (= guden Brahmas afkomlingar och dyrkare) utgöra det högsta ståndet eller kasten i Indien och intaga där ungefär samma ställning som magerna i Persien; gymnosofister (= vise män som gå nakna) tyckas i forntiden hafva spelat samma roll som nutidens fakirer, men de af gamla författare omtalas endast i Indien, har D. Quijote (eller Cervantes) förmodligen misstagit sig,då han förlägger dem till Etiopien.
- ↑ I originalet står: no podia saber lo que le habia acontecido och här har nu öfversättaren på eget bevåg tillåtit sig att ändra le till les. Detta af flera anledningar; ty 1:o hade ju ingenting obegripligt händt domherren, men väl kunde denne tro att så var fallet med den fångne och den frie, som båda talade så besynnerligt; 2:o, angifva inga lexika ej heller kan jag själf påminna mig att någonsin i den spanska litteraturen hafva funnit exempel på, att ordet acontecer kan hafva samma bildliga betydelse som det franska arriver och det tyska geschehen i uttryck sådana som: je ne sais pas ce qui m’arrive (jag vet ej hvad som tar åt mig) och det likbetydande: ich weiss nicht wie mir geschieht; och 3:o äfven om så vore att acontecer kunde hafva denna betydelse skulle man då alldeles bestämdt vänta acontecia i st. för habia acontecido, och sannolikt äfven icke podia saber, utan blott sabia. — Att för öfrigt ett le kunnat insmyga sig i st. f. les är ju ej i och för sig så underligt, och sedan har det passerat oanmärkt genom alla upplagor, då vid en mer eller mindre mekanisk korrekturläsning det icke behöft väcka anstöt.
